Under strecket

Jag vaknade faktiskt inte så nervös imorse. Egentligen, och det kanske kommer med hela George i Underlandet-känslan, så har jag inte varit särskilt nervös inför något. Allt är nytt och det är lite svårt att finna någon större känsla av hemma någonstans här ändå. Mitt schema är mer eller mindre väldigt enkelt. Jag börjar halv åtta varje dag och slutar runt ett-två. Eftersom det är vinter här fortfarande så är det endast gryning när vi steg upp runt sju. Känns ju lite b med tanke på att det väl fortfarande är ljust den tiden på dygnet i Sverige. Men här går vi mot ljusare tider vilket ni inte gör, ha!

          Ganska tacksamt så var det prov första lektionen vilket innebar att fokus förflyttades en del från mig till det annalkande provet. En mjukare inledning helt enkelt. Efter att ha tillbringat en lektionen med att rita figurer på mitt block ringde klockan. I tio minuter har alla rast samtidigt innan man återvänder till samma klassrum för nästa lektion. Inför denna, vilken var matte, valde jag att köra lite av en presentation. På lite halvknackig spanska men med ett mästerligt lugn presenterade jag mig inför hela klassen och gav dem en kortare 411 på vem jag var och varför jag är här. Mitt lilla tal mottogs med spridda applåder men synnerligen glada ansikten. Jag tror mis amigos redan nu förstått att något stort är på gång. 

          Matten och kemin ägde båda rum i samma klassrum vilket nog ändå måste vara en av de största olikheterna här praktiskt. Våra resurser är ofantligt mycket bättre. Här sker all undervisning teoretiskt på en svart tavla med krita. Lite retro typ. Utan att vara allt för fräck vill jag säga att jag kände mig lite som något barn i en sådan UNICEF-reklam. Klassrummen är förvånansvärt lika, kalt tegel på väggarna, nedklottrade bänkar och en enda svart tavla på längst fram. Vad som kanske skiljer sig är att kidsen här inte riktigt mottar undervisningen med samma motivation som de i reklamen.

          På tal om kids så bör jag nog ge ett kort referat om min klass och mina första intryck av den. Klassen utgörs väl av typ trettio elever, alltså inget märkvärdigt där. Uppdelningen killar och tjejer är även den inte någon märkvärdig. Attityden och ljudnivån är dock en helt annan. Kanske jag har vant mig vid att stökiga lektioner på Kungsholmen innebär en nysning längst bak i klassrummet... men jag tror ändå att mitt intryck på detta område skulle delas av många svenskar. Jävlar vilket kackel! Hela tiden! Den bästa liknelse till något som jag kan göra är filmen En värsting till syster 2 med Whoopie Goldberg. För er som har sett den så kan jag säga att klassen i många skeeden av dagen såg ut som klassen i den filmen. Så fort det ges utrymme till så kommer någon med ett skämt eller kommentar vilket mynnar ut i skratt och mothugg. Lärarna har typ ganska bra koll på grejer ändå och när de säger till på skarpen så blir alla jättetysta på en gång. Att alla, eller åtminstone de flesta, verkar ha en så slapp inställning till skolan gör att klassatmosfären är väldigt behaglig. Naturligtvis finns det säkert de mer och mindre stökiga typerna men totalt sett tyckte jag alla tog ungefär lika mycket utrymme.

          Jag går i en konstinriktning där konstdelen av inriktningen ännu inte riktigt framgått för mig. Vi skulle ha någon form av drama idag men eftersom läraren inte var där resulterade det i håltimme. Tacksamt nog får ingen lämna skolområdet under dagen (Det finns grindar vid ingången så ingen kan egentlgien lämna) och därför hängde alla ändå i aulan där lektionen skulle ha hållts. Till en början var jag lite vilsen för alla sprang runt och spottade solroskärnorpå varandra, brottades och bildade böghögar. Nu tänker ni säkert, "Att pojkarna aldrig lär sig". Men icke då! Här var flickorna lika delaktiga i leken som killarna. Jag lyckades ändå finna två tjejer som inte verkade lika intresserade av att utsätta sig för åtskilliga kroppsvikter ovanpå sin egen. Med hjälplig spanska och många "más lendo" (långsammare) skapade vi en konversation. Allt eftersom fröna tog slut och lite för många kilon lagts på varandra anslöt sig fler och fler till den lilla ringen som bildats runt mig. Tillslut satt alla runt mig. Snacka om grym inledning! Jag satt och berättade om Sverige och frågade grejer om Argentina. Detta fortsatte hela håltimmen (!) och jag känner att en jag knappast kunde ha fått en bättre inledning på min skolgång här. Killarna verkar gilla mig eftersom jag spelat fotboll, gått på kickboxning och tjejerna tycks tycka det är lite kul med en kille som visar uppenbart intresse i mode.

          Imorgon ska jag ta med mig bilder på alla er hijos samt skolkatalogen. Jag kände att mina påstående om att majoriteten i Sverige är blonda kräver bildbeviset. 

Om någon timme är det middag och sen tror jag att jag inleder mitt nästa omfattande inlägg, min familj. På tal om mat så finns det en hund är i huset. Eller snarare så här; hunden är alltid ute på bakgården. Just nu är den inne dock. Jag vet inte det bara är jag men det känns som om hundens enda motiv är att hitta mat. Jag känner mig helt enkelt inte så uppskattad. Fast det kanske är ett resultat av att hundar här inte är så uppskattade. Men om los perros berättar jag någon annan gång. 

Hasta luego boludos!