Under strecket

Nyss slog det mig hur blottad jag egentligen är på bloggen. Jag var i full färd med att skriva ett lätt hånfullt och sarkastiskt inlägg om en märklig person jag har kommit i kontakt med här nere. Men så insåg jag att personen ifråga med stor sannolikhet satt sig in i den här bloggen precis som den gjort sig insatt i mycket annat av mitt offentliga privatliv (läs Facebook). Det får en att lite inse hur oskyddat materialet på Internet egentligen är. Nu är det här frågan om en naiv liten tonåring som mest är irriterande nyfiken på vad jag har för mig, men det där kan lätt bytas ut mot en illasinnad och livsbitter Tony hemma i källaren utan några snälla intressen på sin agenda (Förlåt alla goda Tonys, men ert namn är lite skurkigt passande för skälet). Jag ska inte ändra mitt livsmönster, börja återvinna, varmduscha mindre än fem minuter, äta en balanserad kost eller ens skära ner den insyn mina 785 "vänner" på Facebook har i mitt liv. Det tål dock att tas i avseende nästa gång femton bilder taggas på dig med byxorna nere och misstänkt oidentifierbar flaska i handen. Jag har hört obehagliga historier om Rotary-folk som följt sina utbytesstudenter via Facebook och kommit läskigt nära sanningarna om vad de har för sig på nätterna. Så, sluta inte ha kul, men tänk er för en andra gång innan ni exponerar era liv för främlingar. Jag kallar mina "vänner" på Facebook för främlingar. Jag vill inte ens spekulera hur många procent av dem jag egentligen känner och promillen jag skulle kalla vänner.