Under strecket

Nu är det tredje gången som jag lämnar mitt rum, går ut i köket, öppnar kylskåpet, tittar vad som finns och går sedan tillbaka in på mitt rum utan att ta med mig något. Jag har för vana att göra det här var jag än är. När jag är hungrig men det inte finns något att äta, då tenderar jag att gå fram och tillbaka till köket, och i synnerhet kylskåpet, till jag slutligen tvingar mig själv att ta något. Det är som om jag tillslut vänjer mig vid synen av ett kylskåp utan omedelbart ätbara saker. I brist på andra alternativ blir det då att jag tar var som finns. Denna gång slutade det med en burk dulce de leche. Det här krämiga pålägget liknar ganska mycket Nutella, fast med kolasmak, så det är ganska tacksamt som ett sista alternativ. Jag hade valt burken redan vid min andra vända om det inte vore för att den är nästintill tom. En av nackdelarna med att bo hos en familj man inte kännt hela sitt liv är att jag fortfarande inte vågar ta slut på saker. Frukter och andra saker räds jag inte för att storkonsumera. Men mer eftertraktade produkter inom familjen, precis som dulce de leche, vill jag helst inte ta slut på. Kanske är det min svenska mentalitet och normen om att man aldrig bjuder sig själv till den sista biten. Vad det än är så inverkar den ofta på mina val av produkter ur kylskåpet. Denna gång slutade det med att jag i desperation ändå tog burken. Jag har dock inte gjort mig av med mina medburna svenska normer. För att gömma spåren och lura mitt eget samvete tänker jag ställa tillbaka burken i kylskåpet. Den kommer att vara tom sånär som på en liten klick i botten. På så sättet undviker jag att avslöja mina nattliga kylskåpsräder (även om min familj egentligen inte skulle ha några somhelst problem med dem) och jag kan hålla mitt svenkpräglade samvete lugnt genom att intala mig att jag faktiskt inte tog allt, lite fanns ju kvar.