Under strecket

Marcus Dunberg skriver pa sin blogg att han inte ar overdrivet road av saga/fantasygenren men att han anda ansag Alice i underlandet vara ett masterverk. Jag haller med honom om mycket men har gar vara asikter skiljda vagar. Jag sag filmen idag och den levde upp till alla mina forvantningar. Den var precis som jag hade forvantat mig och tamligen bra sa. Tyvarr var det ju just vad jag hade forvantat mig. Skulle ha onskat nagot annat. Mahanda ar det jag som ar overdrivet krasen med tanke pa att regissoren Tim Burton anda var ganska bunden till sagan. Utover filmen i sig kan aven tva andra faktorer ha haft ett negativt inflytande pa mitt intryck. Dessa tva faktorer skulle vara obekvama 3D-glasogon som inte gav mycket 3D-effekt eller komfort och argentinare daliga pa att passa tiden. Runt tio minuter in i filmen tyckte jag det var ganska sa snackigt i salongen. Jag vande mig om och sag ett tiotal manniskor klattra over knan, vilset se sig om i morkret efter en ledig plats och allmant stora. Salongens dorrar borde lasas just nar filmen borjar. Om man inte kan halla tiden borde andra inte behova lida for det.

Jag sag alltsa filmen i 3D. Det har allt mer vanliga sattet att skapa och visa filmer ar inte nagot som tilltalar mig valdigt mycket. Glasogonens one-size-fits-all skaver bakom mina oron. Filmerna jag har sett i 3D (forutom Avatar) kandes inte valdigt "3D". Emellanat var aven filmen, trots glasogonen, suddig och oklar. Vager man fordelar mot nackdelar blir det formodligen inte en stor mangd 3D-filmer for mig i framtiden.