Nar vi talade om bussar...
Bussarna i Stockholm ar ofta zoner for social inkomfort. Man tvingas befinna sig fysiskt nara framlingar under en forhallandevis lang tid. En liknande miljo som dock bara uppstar under nagra sekunder ar hissar. Att spontant inleda en dialog med nagon annan kan vi val alla enas om att det ar konstigt, onodigt och allmant ganska sa avskyvart. Jag menar, vem ger sig pa en sadan frackhet?
I Argetina rader en ganska liknande tysthet pa bussarna. Manniskor pratar inte direkt med varandra utan stirrar tomt ut genom fonstrena. Mahanda ar det en mer avslappnad stamning, men alla ser anda till att se over sig sjalva och ingen annan. MEN, sa finns det ett roligt inslag pa bussresor i Argentina som vi inte ser sa mycket av i Sverige.
Lite senare pa kvallen eller nagon annan tid pa dygnet nar bussarna inte ar fullpackade, da brukar alltid nagon ta sig for att inleda in konversation med busschaufforen. Om man stiger pa en buss runt tiosnaret pa kvallen kan man nastan vara forsakrad om att finna nagon sitta pa handikappssatet langst fram och smaprata med chaffisen. I borjan trodde jag att busschaufforerna hade med sig polare pa jobbet sa hjartligt och avslappnat som de talade med personerna. Men efter ett tag insag jag att sa inte var fallet.
Jag tror vart problem som svenskar nar det kommer till kallprat ar att vi satter en alldeles for hog ribba pa samtalsamnet.Saklart finns det de klichéartade fraserna om vadret och sadant, men om ni tanker efter - visst forsoker man sig alltid pa att inleda med nagot som far en att framsta som intressant. Man vill prata om nagot kanske inte allt for intelektuellt men atminstone intressant. Vad jag foreslar ar att vi istallet tar ett steg tillbaka. Vi struntar i allt det dar om vad man gillar for musik (vilket ju arligt talat ar den svaraste och forjavligaste fragan i varlden) och vad man tycker om Paris (om nu fallet ar sa att bada har varit dar vilket ofta ar fallet). Istallet borde vi prata om Idol och Melodifestival och erkanna att vi faktiskt tycker det ar jattekul underhallning, hur manga sociala sjalvmord vi an begar genom att erkanna det. Vi borde prata om varfor inte Markoolio har kommit ut med ett nytt album pa lange. Vi borde prata om att Comviq kompis sms nog ar det mest ekonomiska for oss bada.
Bland alla de dar sakerna borde det formodligen finnas nagot vi har gemensamt. Kanske man inte ser pa Melodifestivalen eller Idol, men bada rakar ha ett intresse for Let´s dance. Och om sa inte ar fallet, kanske bada i alla fall hoppade runt till Vi drar till fjallen och Vilse i skogen pa lagstadiet. Och mahanda planerar den ene pa att byta till Comviq kompis sms vilket den andra redan har och darfor kan ge tips om. Det ar efter de stadierna som man kan ge sig in pa en diskussion kring at vilket hall ens musiksmak har gatt. Stannade den kvar hos Markooliga i nagra extra ar eller gick den vidare till hardbop jazz och annan ansett mer sofistikerad musik. Att bara slanga in fragan direkt om vilket musik man gillar eller varfor den andre inte besokte Sartres grav i Paris, sadant forsvarar bara vidare avancemang. Svaren blir korta och konversationen slutar med nagra latt genanta "trevligt att traffas". Fordumma er nagot och samtalet flodar!
I Argetina rader en ganska liknande tysthet pa bussarna. Manniskor pratar inte direkt med varandra utan stirrar tomt ut genom fonstrena. Mahanda ar det en mer avslappnad stamning, men alla ser anda till att se over sig sjalva och ingen annan. MEN, sa finns det ett roligt inslag pa bussresor i Argentina som vi inte ser sa mycket av i Sverige.
Lite senare pa kvallen eller nagon annan tid pa dygnet nar bussarna inte ar fullpackade, da brukar alltid nagon ta sig for att inleda in konversation med busschaufforen. Om man stiger pa en buss runt tiosnaret pa kvallen kan man nastan vara forsakrad om att finna nagon sitta pa handikappssatet langst fram och smaprata med chaffisen. I borjan trodde jag att busschaufforerna hade med sig polare pa jobbet sa hjartligt och avslappnat som de talade med personerna. Men efter ett tag insag jag att sa inte var fallet.
Jag tror vart problem som svenskar nar det kommer till kallprat ar att vi satter en alldeles for hog ribba pa samtalsamnet.Saklart finns det de klichéartade fraserna om vadret och sadant, men om ni tanker efter - visst forsoker man sig alltid pa att inleda med nagot som far en att framsta som intressant. Man vill prata om nagot kanske inte allt for intelektuellt men atminstone intressant. Vad jag foreslar ar att vi istallet tar ett steg tillbaka. Vi struntar i allt det dar om vad man gillar for musik (vilket ju arligt talat ar den svaraste och forjavligaste fragan i varlden) och vad man tycker om Paris (om nu fallet ar sa att bada har varit dar vilket ofta ar fallet). Istallet borde vi prata om Idol och Melodifestival och erkanna att vi faktiskt tycker det ar jattekul underhallning, hur manga sociala sjalvmord vi an begar genom att erkanna det. Vi borde prata om varfor inte Markoolio har kommit ut med ett nytt album pa lange. Vi borde prata om att Comviq kompis sms nog ar det mest ekonomiska for oss bada.
Bland alla de dar sakerna borde det formodligen finnas nagot vi har gemensamt. Kanske man inte ser pa Melodifestivalen eller Idol, men bada rakar ha ett intresse for Let´s dance. Och om sa inte ar fallet, kanske bada i alla fall hoppade runt till Vi drar till fjallen och Vilse i skogen pa lagstadiet. Och mahanda planerar den ene pa att byta till Comviq kompis sms vilket den andra redan har och darfor kan ge tips om. Det ar efter de stadierna som man kan ge sig in pa en diskussion kring at vilket hall ens musiksmak har gatt. Stannade den kvar hos Markooliga i nagra extra ar eller gick den vidare till hardbop jazz och annan ansett mer sofistikerad musik. Att bara slanga in fragan direkt om vilket musik man gillar eller varfor den andre inte besokte Sartres grav i Paris, sadant forsvarar bara vidare avancemang. Svaren blir korta och konversationen slutar med nagra latt genanta "trevligt att traffas". Fordumma er nagot och samtalet flodar!
Kommentarer
Trackback
