Under strecket

***

Jag kan inte skriva något. Kanske är det min rastlöshet. Jag har försökt samla mina tankar kring natten som var och därifrån formulera en dräglig text. Dessvärre fortsätter jag omformulera orden utan framgång. Det går inte. Kanske hade ni haft samma oförmåga om ni hade vänt dygnet upp och ner.

***

Igår var torsdag och jag gick ut med alla ur sista året för att fira slutet av skolan. Killarna klädde sig i de kjolar tjejerna bär som uniform i skolan. Tjejerna var lite mer diskret utklädda som fotbollspelare. Rörigt och stökigt började festen i en närliggande lokal. Därifrån sökte sig alla inåt city. Taxibilarna räckte dock inte så vi som var utan började istället promenera. Någonstans halvvägs in dök en ensam taxi upp på vägen och plockade upp mig och tre andra tjejer. Resten lämnades åt sitt öde. Vad jag inte tänkte på när jag, glad åt att slippa gå mer, steg in i taxin var att jag övergav mina kjolsbärande bundsförvanter. Det kom att straffa sig en taxiresa senare. Vi skulle först till en lägenhet för att lämna väskor och annat. Därifrån promenerade vi de få kvarteren till klubben. Denna promenad korsade dock en av Córdobas huvudtorg som vilken som helst timme på dygnet ockuperas av människor. Klockan hade knappt passerat halv ett så grupperna av studenter och ungdomar var fortfarande många och stora. Generad och till tjejernas förtjusning tvingades jag korsa torget som ensam iklädd kjol.

***

Under glädjerus, förvirring och trötthet passerade natten. När klubben stängde av musiken och slog på ljusen vid fem utrymde vi lokalen och rörde oss vidare till korvkiosken ett halvt kvarter bort. Efter en timmes uppgiven väntan i kö fick jag slutligen min varmkorv. Till min nackdel hade jag varit alldeles för dåligt alert på att köpa den. Så alla andra hade redan vänt hem när jag klockan sex på morgonen stod med Rafael och Santiago från min klass och åt frukost.  I brist på annat att göra och med en och en halv timme till vår första lektion tog vi sömndruckna en taxi hem. Rafael la sig för att sova i en halvtimme medan Santi och jag spelade Playstation. Sagt och gjort bytte vi om till skoluniform klockan sju och började långsamt gå mot skolan.

***

Att dyka upp dagen efter i skolan var en del av firandet. Bleka, smutsiga och i dagens brutalt avslöjande solljus tillsynes påtagligt översminkade vinglade festens kvarlevor runt ute på skolgården. Energin att ändå hoppa runt och glädjas åt den sista dagen i skolan var imponerande. För egen del följde min energikurva ett bräckligt hjärtas EKG. Duracell-inspirerade toppar följdes av dekadens och tomhet. Den här tomheten växte sig även större när dagens andra och sista lektion avslutades med att lärarinnan tårögd tog farväl. Det var en märklig känsla. Runt om mig grät tjejerna. Killarna höll händerna om nacken och stirrade med tomma blickar framåt. Allt var slut. Många har gått i samma skola, med samma människor, i tretton år. De började sexårs tillsammans och skiljdes sedan dess aldrig åt. Till idag. Självklart kommer vänner fortsätta vara vänner och säkerligen kommer många träffas precis som förut. Men jag kan förstå att tanken på att aldrig mer återvända till vad som varit ens andra hem i tretton år är hisnande och svårfattlig. Därför kände jag mig inte berättigad till att vara lite vemodig, vilket jag även var. Vad hade jag för rätt att sakna någon? Jag hade ju tillbringat en jämförelsevis obefintlig tid med alla andra. Och egentligen är det märkligt. Jag såg framemot att sluta skolan. Jag gläds egentligen åt det. Men för en stund togs jag över av den melankoliska stämningen som rådde. Jag tror det hela även påminde mig om hur saker kommer vara när jag lämnar Argentina. Idag var ett exempel på hur hela livet fortgår. Allt har ett slut. Och det är oundvikligt.

***

Nu har jag sovit mellan 11:00 och 22:00. Att vakna till mörker känns frustrerande. Jag vill inte påstå att jag inte utnyttjade dagen. Eller snarare återhämtade jag mig från den väl utnyttjade natten. Men nu är jag rastlös.