Under strecket

Det är en skräckblandad förtjusning att åka bil med min värdpappa. Han är bilisten som min mamma skulle se dundra förbi i högerfilen för att sedan sucka och fråga sig vilken idiot som kör sådär. Jag insåg, när vi åkte bil hem från min mormor och morfars semesterhus en timme utanför Córdoba, att han är farsan man vill ha som liten. Jag antar att fler än jag som små satt och "tävlade" med bilarna i de intilliggande filerna i hopp om att köra om dem. Med min värdpappa hade det känts som Lewis Hamilton i förarsätet och pensionärer i körfältet. Idag tror jag vi slog rekord både i fart och fortkörning. Två gånger under den (egentligen) 1,5 timme långa bilresan (som vi avverkade på 45 minuter) lyckades min värdpappa dubblera farten på hastighetsskyltarna. Först, vid en raksträcka där det förväntades hållas hastigheter på 60km/h, toppade vi med 120km/h. Men bäst var i en ganska svettig omkörning där vägens skyltar aviserade 80km/h. Ni som är snabba i matte har redan räknat ut vad det dubbla innebar. För er som knappt klamrade er kvar vid ett G i matte A kan jag meddelade att nålen på mätaren hade sökt sig upp till 160km/h. Att säga att det båda gångerna rörde sig om enkelfiliga vägar utan ens ett vägräcke emellan gör bedriften än mer prestigefylld. Jag frågar mig dock vilken världsbild Santi 3 år gammal får där han i 160km/h fridfullt sitter i baksätet och frågar varför kossorna är bruna och varför bron går över en flod.