Under strecket

Jag sitter just nu ute på vår lilla terrass och gläds åt att WiFi-signalen når hit. Detta innebär att jag kan sitta med min bästa vän utomhus de varma sommarkvällarna. Det finns dock ett litet störningsmoment som jag tror jag har tagit upp förut här i bloggen. Den heter Sandi och är irriterande. Sandi är hunden som jag fortfarande inte förstår varför min familj har. Den är i princip hela tiden på bakgården och lämnar bara ibland för att få följa med när vi åker till min mormor och morfars sommarhus. Jag förstår inte riktigt vem den är till glädje. Den får sällan komma in i huset för den hårar ner golvet och saker. I sin helhet känns det som den är ganska ovälkommen i det här hemmet. Själv tillhör jag skaran av boende här i huset som inte är så förtjust i hunden. Varje gång jag går ut gör jag mitt bästa för att inte bli slickad på. Det är emellanåt ganska svårt. Just nu gör jag mitt bästa för att hålla henne borta från datorn. Jag är inte mycket till hundmänniska vilket nog kan uttydas från ovanstående text. Än mindre gillar jag att behöva bo med dem. Jag ska göra allt som står inom min makt för att aldrig behöva bo med en hund. För ärligt talat så finner jag inget skäl till att ha en. Vissa kallar det människans bästa vän. Kanske det, men jag har gått om människovänner så att släppa in ett kostsamt och nedsmutsande djur i mitt hem, det går jag inte med på. Möjligtvis om jag bodde på en bondgård och arbetade som en bonde för då har man ändå så många andra smutsiga djur.