Under strecket

Så är stunden kommen. Jag har gjort mig redo för detta en tid tillbaka och ikväll skall saker redogöras för er, sanningar ska avslöjas och mirakel ska berättas om. Läs om Bibeln en fjärde gång och märk väl likheterna mellan mig och han Jesus.

Nej, kanske inte då... Jag ska inte göra något speciellt. Bara försöka klämma in de tre bästa veckorna på år och dar i ett drägligt långt inlägg. Bilder levereras sparsamt här i bloggen eftersom Blogg.se inte erbjuder en särskilt snabb service för uppladdning. Istället återfinnes de på min Facebook. Jag förmodar att alla mina läsare utgör en nanodel av de om inte allt för länge 1000 vännerna jag har.

Den här resan har skapat förvirring i mitt sinne för avstånd. Argentina är ett av världens tio största länder till ytan och Patagonien är en av världens mest glesbefolkade platser. Detta skapar enorma avstånd mellan varje stad vi stannade och bodde i. För att ge er en uppfattning om hur långa sträckor vi reste kan jag säga att vi totalt avverkade 8000 kilometer på 17 dagar. Sverige från botten till toppen är cirka 1500 kilometer. Alltså pratar vi om en sträcka som motsvarar Sverige från nord till syd drygt fem gånger. Fett långt len!
Resan chockstartade med en 24 timmars bussresa som tog oss ner till norra Patagonien och en kuststad vid namn Puerto Madryn. Redan på morgonen skulle vår första attraktion, valsafari, äga rum. Jag var förväntansfull inför safarin. Två båtar skulle ta oss ut på havet och tanken var sedan att vi skulle se en eller ett par valar. Jag hade ingen aning om vad som komma skulle, men det som kom hade jag aldrig trott på. Jag valde den lite mindre båten vilket visade sig vara rätt val. Ni kommer kunna se på mina bilder sedan, men vi kom såpass nära valarna som 4-5 meter. Den andra båten såg tydligen en albino val vilket nog vara häftigt, men man kunde utan tvekan konstatera att båt George hade haft mer tur. Efter safarin frågade jag mig hur grym den här resan egentligen skulle bli. Första dagen hade varit makalös och veckor återstod. Det här kunde bara gå upp!
Andra och sista dagen i Puerto Madryn bjöd tyvärr inte på lika hissnande upplevelser som dag ett. Vi tog två mindre bussar längst ut på en halvö utanför Puerto Madryn. Åter en gång gjorde avstånden sig påminda. Resan tur och retur var 400 kilometer lång! Ha då i åminne att det här alltså handlade om en dagsutflykt. Landskapet var helt fantanstiskt ute på denna avlägsna plats. Utöver den lilla stugan som hyste restaurang, souvenirshop och WiFi-nätverk fanns inget mer. Vad vi hade kommit för att skåda var sjöelefanter. De hade verkat ganska häftiga på förhand, men visade sig vara ganska tråkiga. De gjorde precis som förväntat, alltså låg och schtekte stranden. Emellanåt rapade eller brölade någon och under några dramatiska sekunder jagade en enorm hane bort småhanarna. Storhanen var för övrigt han som rapade och brölade mest. Min analys av sjöelefanterna hierarki var som sådan att Homer Simpson att kommit högt upp i rang. Ju fetare och bröligare man var, desto fler honor satte man på. Fatta detta, en sjöelefantshande... älskar... med upp till 30 honor om dagen. Och allt detta genom att drälla runt på stranden och rapa. Meningslöst säger vissa, genialt menar andra. Det är helt upp till er att döma.

El Calafate värdade som nästa anhaltsstad. Åter en gång tillbringade vi mer än ett dygn på vårt andra hem, bussen. När jag åkte buss fram och tillbaka till Chamonix i vintras led jag större delen av tiden. Sällskapet var det inget fel på men att tvingas vistas så pass länge på en så liten yte gjorde mig inte gott. Under denna resa hade jag dock väldigt få problem med själva bussresandet. Visst satte det sina spår, de många timmarna ombord, men inte mer än att bussen var jag steg på kändes tämligen inbjudande och mysig. Måhända var detta tack vare sätena som gav rymligt med benutrymme och som med ett stort fotstöd kunde fällas ner till nästintill liggposition.
I El Calafate var vårt huvudsakliga mål den enorma glaciär som sträctkte ut sig bortom bergen man kunde se från staden. Glaciären var helt sammanlänkad men hade ändå delats upp i flera mindre glaciärer. Den mest kända, som vi skulle besöka, hette Perito Moreno. Ett litet tillägg till detta är att den största, min kända, gläciären hette Uppsala efter den svenska staden. Se där!
Första dagen besökte vi en utsiktsterras som blickade ut över det enorma ismassivet. Jag tror glaciären tog pris som min häftigaste upplevelse. Det var helt makalöst att se evigheten av is och snö. Evigheter av snö och egentligen också is finns det ju redan gott om i Dalarna där jag tillbringat många frusna vinterdagar. Men det här var något helt annat. Jag kan i ärlighetens namn inte beskriva det. Det måste nästan ses med egna ögon. Jag ger er därför en hänvisning till Facebook och det analkande albumet. Det här tror jag också bör appliceras för nästa dags aktivitet vilken var minitrekking kallad. Vi gjorde en vandring över glaciären. Dagen innan hade vi stått och blickat ut över den, denna dag vandrade vi över den. Något jag hade svårt för att tro skulle toppas, toppades alltså redan nästa dag. Att få gå över issprickor och dricka ur de Lysterin-blå små källorna, den känsla går varken att beskriva i ord eller bilder.
Än så länge har jag bara gett er den vackra bilden av resan. Jag har i förbigående nämnt de långa avstånden vi färdades i buss, men även där har jag inte varit så kritisk eller helt sanningsenlig. Ni förstår, liksom med allting, fanns det vissa baksidor med resan. Under en veckas tid åt vi mer eller mindre varje måltid på kinarestauranger. Det har varit en pojkdröm för mig, att få äta så mycket kinamat man vill. Denna dröm förvandlades till mer av en mardröm. För mycket av det goda finns det ett ordspråk som säger. Jag vet inte om vi hade för mycket gott, men för mycket var det. Argentinska kinabufféer, vilket var vad som utgjorde vår kostcirkel i Calafate och kommande stad Ushuaia, ser inte likadana ut som i Sverige. Det följer liksom inte reglerna. Någon har tänjt gränserna för vad som är kinesiskt. Eller vad säger ni om pommes frites, spagetti med köttfärssås och diverse okända maträtter insmugglade bland nuddlar och riskorn. Det hela sänkte tilliten till den äkta kinamaten. Än mer sjönk trovärdigheten när det visade sig att bara serveringspersonalen var kinesisk. Kockarna var med all sannolikhet från Bolivia eller Peru, euhm... två nordliga provinser i Kina.
Utöver det faktumet att maten i sig var tveksamt god till måttligt god så kunde även färskheten ifrågasättas. Misstankar riktades nämligen under hela resan mot bufférna när mer eller mindre halva gruppen blev magsjuk. Magsjukan började första dagen i Calafate, natten efter vår första kinamiddag, och avslutade ganska abrupt så fort vi lämnade Ushuaia och närmsta kinaställe ur sikte. Vi dömer ingen här, vi misstänker bara starkt.
Nu ska jag återgå till framsidan eller vad man säger. Det som var nice kan vi väl säga så att alla förstår.

Vår resa gick från El Calafate vid Andernas slutningarna till Ushuaia, världens sydligaste stad. Om ni tar fram en karta och försöker med fingret peka så långt söder ut som möjligt på Sydamerikas kontinent är chanserna stora att ni landar nära den lilla pricken med Ushuaia skrivet intill. För att komma dit behövde vi passera genom Chile. På grund av någon landsuppgörelse är inte Eldslandet a.k.a. Tierra del Fuego förankrat via land med resten av Argentina. Att passera genom den chilenska delen av Tierra del Fuego var ungefär lika spännande som att åka pendeltåg till Märsta. Utöver fyra tradiga passkontroller (Argentina ut/Chile in - Chile ut/Argentina in igen) bjöds det inte på mycket spänning. Tierra del Fuego är liksom stora delar av Patagonien inte ett så spännande landskap. Man skulle kunna kalla det exotiskt, men spännande är det inte. Det är nästintill helt platt och har bara låg växtlighet så som buskar. Naturen skiftar i nyanser av brunt och himlen låg tung och grå. Eftersom jag inte har varit på månen tänker jag mig månens landskap som Patagoniens och Tierra del Fuegos steppmarker.
När vi närmade oss Ushuaia skiftade landskapet omgående. De platta, livlösa vidderna blev till kullar som blev till berg. För att komma till den lilla kuststaden måste man passera över den yttersta spetsen på bergkedjan Anderna. Med andra ord befann vi oss på "andra sidan" Anderna i förhållande till annars här i Argentina. Det så intilliggande bergen skapade en väldigt vacker inramning av staden med dess lilla hamn och havsremsa. Ushuaia är inte direkt på Atlantkusten utan ligger vid något som kallas Beagles passage och som är ett sund som går mellan Stilla havet och Atlanten. På andra sidan sundet finns några öar och sedan inget mer än hav till man når Antarktis.
Känslan av att befinna sig i Ushuaia var i sig nog det mest minnesvärda. Att verkligen vistas på den nästintill sydligaste punkten i världen innan man når Antarktis. Stadens smeknamn, "El fin del mundo" (världens ände), kändes ganska passande. Det var väl också mest på det som vårt besök i Ushuaia baserades, världens ände. Vi gjorde inte mycket mer än tilläts ha fritid och vandra runt inne i stan. En av de tre dagarna åkte vi ut till en vacker nationalpark och en annan dag tog vi bussen upp till en utkikspunkt som såg ut över staden. Vissa gnällde sedan i utvärderingspappret att vi hade getts för mycket fritid, men i mitt tycke var det precis vad jag ville. Det gav mig möjlighet att utforska varje ställe på mitt egna vis. Som många känner till har jag ett stort intresse för städer och samhällen generellt så att få se ett par timmar för mycket hur världens sydligaste stad såg ut gjorde mig ingenting. Jag klippte mig även i Ushuaia. Världens sydligaste frisyr vilar nu på mitt huvud.

Från Ushuaia arbetade vi oss tillbaka norrut. Mer söder kunde vi inte direkt komma, i alla fall inte med vår buss. Vi gjorde en kort anhalt i en liten stad vid namn Esquel men den bjöd inte på något alls. Jo förresten, vi hade en riktigt fin stugby där vi bodde. Den var omringad av en hög mur och innanför spred sig en stor grön gräsmatta ut sig på marken till skillnad från den ljusbruna dammterrängen som utgjorde marken utanför. Men mer än så, inget. Istället ska jag berätta om San Carlos de Bariloche mer känt som endast Bariloche.

          Bariloche är en söt, pitoresk liten stad med mycket schweiziska influenser. Anderna omringar denna lilla alpliknande stad med en stilla sjö mellan bergen och staden. Så gulligt så. Som vi redan vet finns det ofta en annan sida en den vid första anblick. Bariloche har även den sin egna. Vi kan likna staden vid en varulv. Under dagen anar man inget. Det mest anmärkningsvärda är de många små chokladbutikerna som enligt många argentinare tillverkar den bästa chokladen. Men när solen sänkt sig bakom bergen och mörkret gjort inbrott infinner sig en annan stämningen en den söta lilla Willy Wonka-staden. Klubbarna slår kort efter midnatt upp sina dörrar. Bariloche är mer än chokladstaden i Argentina även festaste partystaden. I princip varje argentinsk ungdoms studentavslutning äger rum med vännerna under en vild och vårdslös vecka i Bariloche. Själv kommer jag, eftersom Rotary är fullt medvetna om vad som pågår där hrm, inte kunna åka med mina kära klasskamrater. Men bland andra Rafa kommer tillbringa förmodligen ett av sina vildaste nyårsfirande där i slutet av detta år. Vi får se vad jag hittar på...

          Bariloche hade alltså två syften för oss ungdomar, att klubba och köpa choklad. Rotary var väl mer inne på att vi skulle hålla oss till chokladen, men tack vare lite överseende med reglerna och hjälp från reseledarna fick vi tillåtelse att gå ut en kväll. Jag slutar skriva om det här. Ni som vet vet. Ni som inte vet, jag vet inte hur mycket ni bör veta. Hastigt och lustigt vill jag istället berätta om den väldigt goda chokladen som fanns. Mer än utmärkt var även att den inte kostade mer än runt 16 kr/hg, något som ändå får ses som ett synnerligen överkomligt pris för finchoklad.

Klockan är kvart i tre och jag sitter hemma hos chefen till en mamma till en tjej i min klass. Det är jävligt märkligt det här. En lång historia kort vore att deras företag har verksamhet i Sverige och jag hjälper dem med lite översättning och så. Varför jag sitter hemma hos chefen klockan kvart i tre på morgonen är för att de nödvändigt vill hänga på låset och ringa Sverige klockan nio svensk tid (04:00 här). Jag ställde mig lite frågande till beslutet, men de ger mig 600 kronor för besväret så jag klagar inte. Det handlar alltså om att ringa några samtal och hitta lite information och så för ett hotell de ska bo i. Vad jag vill säga med det här är att jag just nu befinner mig i en synnerligen märklig situation som jag inte vet var den kommer bära mig. Jag har skrivit det mesta, officiella, som finns att säga om sydresan. Vi gjorde ytterligare ett stopp i en annan liten stad, men den staden var inte så intressant. Jag varken orkar eller har lust att berätta om det. Ni får hålla tillgodo med det jag har skrivit. Jag känner att det är en mer än tillräcklig resumé.

Nu ska jag vara förvirrad och förkyld fram till tidig morgondag och förhoppningsvis omgående återvända hem för att sova och missa lite mer skola. Det är inte långt kvar nu till sommarlovet, inte mer än fyra veckor. Och jävlar vad grym sommaren kommer vara, ja jävlar svär jag bara.