Under strecket

Idag inträffade den största kulturchocken jag hittills har erfarit här i Argentina vill jag säga. Det var sista lektionen och ämnet var religion. Egentligen vet jag inte riktigt vad vi gör för varje gång vi har det här ämnet används lektionerna till annat än vad jag anser vara religion. Lite som de där lektionerna man hade i högstadiet som varje vecka gick till att diskutera klassfrågor mer än typ geografi. I alla fall. Liksom alltid flöt lektionen iväg i svävande diskussioner kring diverse saker. Jag vet inte hur, men på något sätt landade det öppna samtalet på homosexualitet. Inget fel med att beröra det ämnet. Tvärtemot var jag idel öra att få höra vilka åsikter mina klasskompisar hade i ämnet. Mer därtill eftersom det finns en helskön kille i min klass, Martín, som är öppet homosexuell. Kanske var det utav det skälet eller utav det skäl att jag har en svensk och därmed mer öppen syn på homosexualitet än många här som jag chockades av vilka åsikter som uppkom. Eller egentligen var det så här. Bland de som hade något att säga ansåg väl ungefär hälften att alla hade rätt att leva som de ville och att det borde respekteras. Ingen uttryckte någonsin ett uppenbart ogillande för homosexuella även om det var det underliggande budskapet i vad vissa sa. Men inte heller det var vad som fick min puls att stiga och en viss irritation uppstå inom mig. Nej vad som chockade var det min lärarinna sa. Oundvikligt gick diskussionen från att bara vara diskussion kring hur homosexualitet borde definieras (genetiskt, psykologisk, bra eller dåligt?) till frågor som huruvida gay par borde få gifta sig i kyrkan och adoptera barn. När vi kom in på det ämnet uttryckte min lärarinna följande åsikt. Hon sa att hon inte hade några problem med homosexuella men att hon inte ville ge dem möjligt till adoption. Hon sa att två pappor eller två mammor skulle orsaka en traumatiskt uppväxt för barnet. Jag vet inte vad hon baserar det på. Jag kunde inte helt hänga med i hennes argument och resonemang eftersom ämnet krävde vissa ord som jag inte är bekant med. Men den generella bilden hon gav var att hon inte ansåg homosexuella par ha rätt till adoption. Detta kan jag acceptera som en annans åsikt, även om jag som lärare inte skulle uttrycka den i en klass. I synnerhet inte i en klass där jag vet att det finns en öppet gay kille. Vad som blev droppen för hur långt jag ansåg henne ha rätt att gå i sina frispråkighet var när hon uttryckte sina tankar kring att ha ett homosexuellt barn. Hon sa att det skulle göra henne ledsen om hennes barn hade visat sig vara homosexuellt. För mig är det oförståeligt hur man kan stå och säga något sådant inför en skolklass. Vilka homofobiska budskap ger man inte. Mer än detta så drog hon väldigt plumpa paralleller till dödliga sjukdomar och andra genetiska defekter. Som om de sakerna skulle vara synonyma eller av liknade art som homosexualitet. Hon frågade vid ett tillfälle mig hur saker såg ut i Sverige. Jag försökte så rakt som möjligt trycka upp i ansiktet på henne att jag kom från ett progressivt och mycket mer förstående samhälle där homosexualitet var accepterat i mycket större utsträckning även om det förekommer diskriminering i Sverige med. Genom detta uttryckte jag även mina egna åsikter i ämnet som jag antar framgår tydligt i ovanstående text.