Inte förtjust
Andra jobbar hårt för att uppnå bra betyg på sina examensprov. Jag jobbar hårt för att komma på bra ursäkter till varför jag borde vara ute på skolgården och göra ingenting istället för på lektionerna. Två sidor av samma vardag kan man säga.
***
Jag har minne av att jag någon gång under dagen kom på ett jättebra ämne för dagens inlägg. Frustrerad tvingas jag erkänna mig besegrad av min annalkande Alzheimer. Så istället rullar vi tillbaka bandet till i eftermiddags och mina upptåg då, för de kommer jag ihåg. Idag hade den nya filmen New Moon ur Twiligh-serien premiär i Argentina. Jag hade blivit inbjuden av två tjejer året under mig att gå med dem på premiären och tackade gladeligen ja. Sällskapet var gott. Tyvärr höll inte filmen samma klass. Jag vet inte hur jag kan säga det här utan att låta könssegregerande och manschauvinistisk. Egentligen är jag lite av en hycklare när jag börja döma ut könsroller efter gårdagens kritiska inlägg. Vad jag hade tänkt säga var i alla fall att jag ser varför Twilight har slagit igenom i målgruppen tjejer 10-20. Och jag förstår varför det inte är många killar i samma ålderspann som kan säga att de har läst böckerna. Den melankoliska romansen med sina Romeo&Julia-nyanser, triangeldramat, en huvudrollsinnehaverska som aldrig är glad och framför allt (i filmen) en av många ansedd den snyggaste killen EEEEEVER, OMG OMG OMG OMG!!! Mmmm... så skulle det ha låtit om jag inte ståtade med majoritet testostron i kroppen och smak för kvinnor.
***
Filmen var alltså en besvikelse. Det jag huvudsakligen saknade bedömde jag vara en variation i handlingen. Visst visst händer det en massa saker. Men det känns som om rollfigurerna befinner sig i ungefär samma misär och brustna hjärtans förtvivlan hela tiden. Det som jag anser gör en bra film är att man följer med filmens olika figurer på en känslomässig slingrig väg. Många saker behöver inte hända för att framkalla denna effekt. Dagens film åstadkom ungefär det motsatta. En massa saker hände hela tiden, men utan att framkalla någon som helst känslomässig upplevelse. Jag tror dock jag var ensam om den här åsikten. De dryga hundra små förtjusta flickorna jag delade salongen med tycktes åka flera känslomässiga åk på Balder under filmen. Jag blev lite trött när indiankillen drog av sig tröjan för femte gången och publiken suckade minst lika förtjust som första gången.
***
Nu kom jag på vad jag hade tänkt skriva om, tror jag... Igår fick jag besked om vilket mitt kommande hem ska bli när Rafael åkt till Holland i januari. Det har ju varit lite till och från med den framtidsplanen eftersom jag inte hade så stor lust att flytta till den egentligen avsedda kommande värdfamiljen. Jag har aldrig träffat dem så det är inte det. Det var snarare att de bor far as hell från där jag bor nu. En resa från dem till mina kompisar jag har här skulle med buss ta ungefär 1,5 timme. I wont put up with that. Tack och lov var Rotary flexibla och min morfar drog i några trådar. Så nu har jag istället omdirigerats till en familj bestående av föräldrar och två bröder (11 & 18) som bor väldigt centralt. Utöver faktumet att jag bokstavligen bor vägg i vägg med Córdobas största shoppingcenter så har jag ungefär 25 minuters promenad in till vad vi kan kalla Córdobas motsvarighet till Sergels Torg. Pretty sweet.
Kommentarer
Trackback
