På bus(s)iga äventyr
Varje gång jag åker med bussen så är det något av ett äventyr. I alla fall när jag åker hem från stan. Det finns en plats där bussar från alla linjer avgår mot alla möjliga håll. Jag vet så mycket som att jag ska åka med linje C. Inom C-linjen finns det sedan 7 olika sublinjer varav två går dit jag bor. Jag lyckas alltid blanda ihop vilka de är som jag kan ta för att komma hem. När jag kommer till hållplatsen där alla linjer passerar genomgår jag alltid en stressad process under vilken jag med fjärilar i magen stiger på en linje som jag tror går åt rätt håll. Som en variabel utöver min stress finns tidsaspekten. Córdoba är inte lika bortskämt som Stockholm med 4:an-bussar var fjärde minut. Har man två alternativ till linjer bör man vara beredd på att tvingas vänta en halvtimme till någon av dem dyker upp. Detta gör att jag måste avväga risken att linjen går fel kontra tiden jag behöver vänta på en linje som känns mer säker.
På kvällarna är det som värst utav flera skäl. Först och främst finns det en del ställen utmed vägen hem där man inte vill stiga av som vilsen svensk. Därutöver så är allt, naturligtvis, mörkt på kvällen vilket innebär att de tusentals små villorna och två våningar höga bostadshusen alla ser likadana ut. Med andra ord har jag ingen som helst koll på åt vilket håll jag är påväg. Det är helt omöjligt att avgöra åt vilket håll bussen kör eftersom alla åker i stora svängar för att plocka upp folk på hållplatser åt höger och vänster.
Ikväll återvände jag med bussen från en eftermiddag inne i stan med Dylan och Laine, två av mina utbyteskompisar tillika medbrottslingar på helgens fest. Köerna till skyltarna för N2, C5, C7, E2 med flera linjer var alla långa eftersom jag återvände i den sena rusningstimmen. Här har vi exempel på ytterligare en variabel i min valprocess, vilken kö tillåter mig att stiga på snarast anländande buss som tar mig till rätt hållplats? Hijos, allt är inte lätt här i Argentina. Denna gången gick det väl. Jag frågade en man i vilken kö han stod och valde att ställa mig i samma kö. Men C5, som jag var ganska säker på gick mot Barrio Parque Capital anlände vid hållplatsen bredvid. Likt en soldat i krig fattade jag bilxtsnabbt beslutet att överge den betryggande kön för att bege mig till den avgående C5:s hållplats. Hela vägen hem var jag lite nervös. Kön med mannen, där jag kunde ha kontemplerat över livets gåtor, tycktes så mycket bättre än läskiga C5 ända till vi svängde upp på gatan där jag stiger av, då ändrade jag mig.
Vi avslutar med en lite rolig instruktionsbild jag hittade på en apparat inne i ett apotek
Jag får intrycket att att följande händer när man har lagt i myntet: händerna låses fast, man hängs och sedan kan man utkvittera ett kvitto på sin död. Okej, kanske lite långsökt... Men erkänn att den gula bilden är farligt lik en man i kostym som förlorat på hänggubbe.
Om inte det fick er att rycka på mungiporna kanske ni finner det roligare när jag berättar skälet till att jag var inne på apoteket. Jag skulle köpa öronproppar. Klubbarna spelar så hög musik att jag får ont i öronen.
