Anja go home
Igår kväll är inte någon av kvällarna jag egentligen skulle vilja skriva om här. Det enda skälet till det är att gårdagskvällen gör dålig reklam för mitt nice liv här nere. Men eftersom jag vill vara helt uppriktig med min läsare unnar jag er alla en exklusiv inblick i en tråkig kväll.
Jag blev inbjuden av Antoine, en utbytesstudent från Belgien, till en träff med Rotaract. Rotaract är ungdomsfalangen av Rotary. Det innebär tyvärr inte en klubb med 17-åringar utan 30-åringar. Det visste inte jag. Vad jag inte heller visste var att jag skulle tillbringa de första timmarna av kvällen på deras möte. Ingen av oss visste vad som väntade, men hittills har alla överaskningar här i Argentina varit positiva sådana. Tyvärr har allt sin första gång och denna var ingen rolig sådan. I över två timmar tvingades jag delta i deras styrelsemöte. Jag förstod aldrig varför de drog med oss på mötet. Jag menar de måste ju ha förstått att vi sakta men säkert tynade bort i tristess medan de debatterade deras nykonstruerade hemsida. Som tur var har mina två säsonger Seinfeld gett mig perspektiv på tråkiga saker, man kan göra dem roliga. Därför blev det bättre än jag trodde. Jag hade kul i mitt huvud. Det blev också lite trevligare och mer värt när vi efteråt gick ut och åt middag.
Det finns lite mer att lägga till om kvällen som inte nämns i stycket ovan.
Jag tog fel på tiden och anlände en timme innan vi skulle samlas. Vad kunde man göra mitt i stan, helt själv, i en timme tänkte jag. Utan att komma på något bättre började jag gå nerför en av de stora gatorna. jag kikade runt i skyltfönster och steg in i några affärer. Eftersom jag gillar städer mycket var det en ganska underhållande sysselsättning. Dessvärre ballade det ur mot slutet. När en kvart återstod och jag vandrat i fyrtiofem minuter tänkte jag att det nog var bäst att vända tillbaka till där vi skulle träffas. Här börjar strulet. Jag hade gått utan att se mig för var jag var påväg. Vid tid för återvändo hade jag ingen aning om hur jag skulle komma tillbaka. Det kändes lite pirrigt i magen när jag vände runt hörnet på en gata och såg ut i ett mörker och en motorväg som försvann i mörkret. Jag var jävligt lost. Jag kom en halvtimme försent. Det krävs skills för att vara en timme tidig och anlända en halvtimme sent.
Jag kanske får Córdoba att låta som Favelan i Río, vilket inte är fallet. Men man kan aldrig vara för säker. Jag aspirerade nog på både en och flera världscuptitlar i storslalom när jag korsade gatorna för att inte vara på samma sida som suspekta typer. Själv skrämde jag en tjej tror jag. Fast som rödhårig finns det liksom verkligen inget skräckinjagande med mig. Jag talar ju också med värsta pajasbrytningen så om jag seriöst skulle försöka skrämmas skulle nog ingen bli rädd...
Klockan halv ett kommer en taxi för att ta mig till kvällens fekke.
Njut av hösten där hemma, jag njuter av våren och 28 grader här!
