Dragonslayer och Svenssonmusik
Santi valde precis att skaka alla legobitar ur en låda ner på köksgolvet. Det roliga med det varade ungefär i trettio sekunder. När den sista biten fallit och kartongen ekade tom flög även den ner på golvet. Bekymmerlöst lämnade han scenen för det spontana infallet. Han tar inte ansvar för sina handlingar. Tur för honom att han bara är tre så att inget annat förväntas av honom. Jag skulle aldrig kunna göra samma sak, i alla fall inte utan att försätta mig i en högst genant situation.
Idag när jag kom tillbaka från min tennislektion hade jag fyra missade samtal och fyra sms. Mitt hjärta spelade speed metal. Vem eller vilka kunde så gärna ha viljat få tag på mig+ När jag är i Sverige vet vi ju alla att en sådan mängd samtal och meddelande inte är mer märkvärdigt än lördagsgodis på en onsdag, men här i Argentina har väl mobilen inte utgett allt för mycket strålning. När jag klickade fram samtalen och meddelandena saktade den dubbla baskaggen innanför bröstkorgen ner till en Bo Kaspers-låt. Det visade sig att alla samtalen var från samma nummer och de fyra meddelande var min störande service som meddelar mig att jag missat att samtal. Tack så mycket, men jag har precis samma funktion redan inbyggd i mobilen, hemskt smarta de där på SonyEricsson. Numret visade sig sedan vara så där måttligt spännande, en tjej från min klass. Hennes mamma ville prata med mig och nu kommer vi till skälet varför Bo Kaspers åtminstone inte övergick i Enya.
Magui, som tjejen i min klass heter, har en morsa som jobbar på ett saffransföretag. Det lät lite märkligt första gången hon sa det, men när man tänker efter måste det ju vara en ganska lukrativ bransch. Jag menar det kostar ju trots allt mer än guld. Hur som helst så ville mamman tacka mig för en mailinglista jag skrev henne. Det är nämligen så att hennes företag fått nys om Lucia-firandet och den enorma kvantitét lussebullar vi äter under december månad i Sverige. Att den här upptäckten inföll samtidigt som lilla Magui kommer hem en dag och berättar att en helskön kille från Sverige börjat i hennes klass, ja det får även Björn Urvelius på fall i frågan kring huruvida Gud finns eller inte. Företagets idé är att exportera saffransplantor till Sverige från södra Europa där de har odlingar. Tydligen så är saffransblomman väldigt vacker bara den. Man ska sen kunna torka blomman och extraera hemmaväxt saffran. I mina ögon pratar vi om en så kallad "win-win"-situation. Jag kommer in i spelet som någon form av talesman samt representant för Sverige. Jag har det inte helt klart för mig hur företaget har tänkt sig eftersom mamma förklarade allt på upphetsad spanska över telefon. Att hon var upphetsad berodde sannolikt på att jag artig svarade "sí" och "sí claro" på alla hennes frågor utan att riktigt veta vad det var jag gick med på. Har jag lovat för mycket måntro?
Vi får se hur saken går, men det känns som en ganska rolig grej. Tacksamt nog är hennes dotter a.k.a. Magui i min klass en av de jag gillar att vara med, så om sammarbetet skulle innebära hembesök eller något skulle det inte göra mig något. Och justja, det här glömde jag nämna, men mamman sa att jag skulle ses som en konsult åt företaget och därför troligtvis få betalt därefter. Frågan är vad konsultarvoden ligger på i Argentina? Vad det än blir, så blir det bra. Att projektet, vid framgång, skulle kunna få sig en framtid bortom tidshorisonten på ett år lät även det lovande. Jag menar, som ende medarbetare i Sverige kan det finnas möjligheter för ett synnerligen bra jobb. Nåja, nu ska jag sluta prata om hur utmärkt det där var. Pappa sa mig en gång att ingen tycker det är kul att höra om andra som tjänat pengar, bara de som förlorat pengar. Jag tror alla kan hålla med om det. Jag menar att jag förlorade pengar i Metro var nog mer underhållande för er än när det gick bra för mig. På tal om Metro så lär ni inte underhållas mycket mer!
