Under strecket

Nu ska ni äntligen få ta del av skälen till varför jag har börjat gilla jazz. Det hela börjar med avsaknaden av sång. Det här är inte en absolut sanning om jazzen, för visst finns det mycket jazz med sång. Men en stor del av genren utgörs av instrumentella sånger. För någon som strular med sångtextens motsvarighet till dyslexi är det ganska lugnande att inte behöva känna någon press där. Avsaknaden av sång gör det även lättare att utföra andra saker samtidigt, så som att läsa eller skriva, utan att störas. Där har ni det första skälet. Skäl nummer två vill jag säga har att göra med vilken stämning jazz framkallar och vad det fodrar från åhörarna. Som jag aldrig nämnde tror jag, var jag i lördags kväll på en jazzkonsert innan jag gick ut. Den var väldigt åtnjutbar eftersom jag kunde sitta i mitt säte och lyssna på musiken. Helt utan störande moment. Ni ifrågasätter säkert min bedömning av ett störande moment när jag säger att sång stör, men det är faktiskt så jag tycker. De olyckligt lottade som gått på konsert med mig vet att jag inte gillar att stå upp och dansa till musiken, jag vill inte och kan inte sjunga med i alla låtar, jag tycker verkligen inte det är roligare med "bra stämning". Det enda jag vill göra är att lyssna på musiken, INGET MER! Jazz framkallar inte någon av de här faktorerna. Att sjunga med i Håkans sånger bidrar ju bara till den generella röstkvalitén, men jag råder er att inte företa er samma tilltag med Louis Armstrong på scen (inte för att det längre går, med teoretiskt sett). Inte heller kan man ställa sig och dansa på en jazzkonsert. Visst kan man dansa till jazz, det nekar jag inte till. Men när man lyssar på jazz tycks inte alla ha det här suget efter att leka disco. När man dansar till jazz gör man det för att det är det man ska göra. Man går till ett ställe där dans ackompanjerat av jazz erbjuds. Och där dansar man. Inte ett random jävla hoppande och flängande som gör allt "såååå" mycket roligare. För övrigt så är stolarna i Globen inte så hemskt dansvänliga. Jag vet inte om ni hänger med mig. Om inte, försök inte. Det här sista kommer inte klara ut något tidigare skrivet.
          Det slutgiltiga och tyngsta skälet till att jazzen tilltalar mig så kan jag inte mer än abstrakt beskriva. Det har inget att göra med hur, var eller när jazzen spelas. Det har att göra med mig bara. När jag lyssnar på Miles Davis känns det som om alla bitar faller på plats. Min tillvaro är inte längre en fråga om vad jag borde göra, vad jag inte har gjort och hur mycket som finns kvar att göra. Allt flyter istället samman till en känsla av tillfredställelse. Jag blir tillfredställd med livet när jag lyssnar på jazz. Jag blir ofta tillfredställd med livet, mest hela tiden egentligen. Men den känsla jazzen framkallar begär inte mer av livet, den jämför inte erfarenheter eller förväntar sig mer av det goda. Allt jag har att säga om den här känslan  är att den gör mig lycklig med det som finns och det jag har. Det enda den begär av mig är att jag lyssnar på jazz, inget mer.