En konstig känsla
Under skoldagarna sitter jag ömsom och lyssnar på lärarna, ömsom sover jag och ömsom busar jag runt med min mobil vilket är strikt förbjudet här. För det mesta försöker jag bara förstå vad alla orden lärarna säger betyder, men emellanåt intresserar jag mig även för ämnet. Jag åkte ju hit i tro om att mitt konstprogram skulle innebära estetiskt flum i bildsalar och musiksalar, men alla konstrelaterade kurser har visat sig vara teoretiska. Ni kan nog ändå inte beskylla mig för att vara helt fel ute med flummdelen. Jag menar, för er på Kungsholmen säger jag bara Inga-Lill, och för er från Vasa Real säger jag Ingela Bååth. Resten hoppas jag har egen empirisk kunskap i ämnet.
***
Märkligt nog två gånger idag hade jag konsthistorialektion. Återigen förstod jag inte riktigt varför det hände, men det hände. Å nej, tänker jag till en början. Det olyckliga var ju också att jag hade satt mig längst fram i klassrummet vilket hindrade mig från mycket annan aktivitet än att lyssna eller inte lyssna. Eftersom alternativet inte lyssna efter ett tag kändes mer ovärt än att trots allt lyssna spetsade jag öronen, skärpte sinnet och inledde mission fatta. Det gick över förväntan. Jag mer än förstod, jag intresserade mig för ämnet. Vem hade trott det. Jag vill inte utge mig för att vara en kultiverade typ med smak för det vi kallar högkultur. Jag tillhör inte heller kultureliten på något plan, även om man naturligtvis skulle kunna tro det med tanke på hur ofta elit återfinns i min omnejd. Jag har aldrig egentligen inte gillat klassisk konst. Det är bara det att konst överhuvudtaget är mycket mer svårsmält njutning. Klickar man på AFV eller Scrubs krävs det inte många aktiva nerver i hjärnan för att få trettio minuters njutning. Går man in på Nationalmusem eller Liljevalchs måste man orka. Fast idag, hijos, hände det. Osökt börjar jag nu tänka på Svenska Spel. Låt oss snabbt återvända till konsten innan inlägget blir spelmissbrukare (min humor verkar inte vara mycket bättre på andra sidan Jorden).
***
Matisse, Munch och Gustav Klimt. Alla dem kändes som ett glas vin med Roquefort på Breton. Det var liksom den där känslan av att det här borde vara väldigt bra. Jag gillar det inte, men... ändå. Och så infann sig en känsla av...något, när jag tittade på affischkopiorna av deras verk. I rådande ovishet om vad konstnärerna ämnade uppnå kan jag ändå säga att deras verk nådde ut till mig. Kanske var det bara för att jag satt så nära den väldigt konstpassionerade lärarinnan, kanske var det något mer än en leksak i Kinderägget jag åt igår, eller kanske... Kanske jag faktiskt för första gången eventuellt någonsin kände en genuin uppskattning för konst. I skrivande stund ljuder Nessum Dorma från ett av programmen på tv. Vore jag lite mer sentimental skulle jag nog gråta nu.
Kommentarer
Trackback
