Under strecket

Qué loco hijos. Var ska man börja utan att skriva en halv Harry Potter till inlägg? Så vad vet vi? Jag skulle till Carlos Paz, the Visby of Córdoba, the Sunny Beach of Córdoba. För att göra en synnerligen, möjligtvis Harry Potter-lång, historia synnerligen mycket kortare kan jag redan nu konstatera att mina förväntningar bemöttes. Carlos Paz var en stad som utgjorde av ett trettiotal intensiva partkvarter och villor. Var tillbringade då vi föregående natt i detta utbud av klubbar och barer?
          Liksom tillsynes varenda annan individ i åldrarna 15-19 i Carlos Paz sökte vi oss till El Molino Rojo. Urspryngsbruket av den stora lokalen förblir okänt. Säkert är ändå att den inte känade som Kvarn vilken namnet antyder. Trots armadan varmklädda och bistra vakter utanför tycktes alla komma in. Något maxinsläpp fanns med andra ord inte. Till en början var det lite underhållande. Var man än gick tvingades man gnidas och knuffas emot åtskilliga andra kroppar. Blandad känslor inför det... Desto mer klaustrofobiskt blev det dock inpå småtimmarna. Vi ett tillfälle var jag direkt orolig över, inte mitt eget men, tjejen bredvid migs välmående. Hon stod emot räcket till mittenöppningen som löpte upp genom alla tre våningar. Till följd av för mycket människor och argentinska killars förkärlek för att knuffas så hårt det kan på varandra pressade jag den stackars tössen riktigt hårt upp emot räcket. Det började med lite irriterade kommentarer från hennes sida. Jag besvarade dem med irriterade blickar eftersom det var väldigt uppenbart hur lite jag kunde rå på situationen. Dessa kommentarer övergick i oroliga gnyende som övergick i rent panikartade skrik. Hon var inte heller ensam. Från alla håll kunde det höras tjejer som i panik skrek om att de inte fick luft eller att deras fötter krossades. De hade uppenbart inte förberett sig på att handskas med en hjord bufflar utan mer för att flanerar fram på dansgolvet och finna sin prins.
          Det hela löste sig med att de knuffande krafterna som låg bakom kaoset kanske insåg allvaret i situationen, tog sitt förnuft till vånga och sökte annan plats för att utöva sin sport. Själv vände jag mig lite bekymrat till tjejen jag halft klämt ihjäl och bad om ursäkt. Det kändes att någon form av ursäkt var på sin plats från min sida för att klargöra för dem hur jag inte var upphovet till hennes lidande. Tveksamt är ändå hur pass medveten hon var om mitt försök till förlåt. I chockat tillstånd stod hon och hyperventilerade omringad av oroliga vänner. Jag bedömde henne som omhändertagen och fortsatte bekymmerlöst mitt sökande efter en mer rymlig plats.
          Resten av natten flöt på ganska bra. Technodansgolv, Gancia, Laserpennor och längtande blickar. Allt avslutades i värmerummet på ett hotell tillsammans med en tjej i min skola. Det hände inget men jag tycker ändå jag tog mig ett steg närmare lite mer permanent vänskap med någon annan än Rafas kompisar. Med ett leende på läpparna strövade jag huttrandes tillbaka till huset i min vita skjorta. Det var inte mer än tio grader ute, men jag var nöjd med livet.
          Jag var inte lika nöjd när jag kom till huset och såg min sovsäck upptagen av en tjej jag inte gärna väckte för att gnälla på. Likaså var allt golvutrymme upptaget liksom sängarna. Bristen på utrymme inomhus renderade i att jag tillbringade min natt (som egentligen var morgon till följd av att vi kom hem sju) ute vid poolkanten på en solstol. Resultatet blev en underhållande solbränna. Eftersom jag inte ämnar bedriva en franchiseverksamhet här på bloggen av barnporrhemsidor låter jag en tveksam Paint-fil beskriva brännan.