Sitt kvar och blunda
Jag ligger här på soffan och är allmänt nöjd med tillvaron. Håkan strömar genom hörlurarna via Spotify och en utmärkt trådlös uppkoppling. Jag har absolut inga åttaganden. Jag kan sova i fyra timmar utan att behöva tänka på konsekvenserna. Jag kan ligga och titta på sex avsnitt Seinfeld i rad utan en beklämmande känsla av att jag egentligen borde uträtta något vettigt. Jag kan äta vad jag vill utan att fundera en andra gång. Eller... jag funderar inte en andra gång, även om jag kanske emellanåt borde göra det. Fysiskt sett lär jag stega några år bakåt detta år.
Igår kväll var jag på bio för första gången här i Argentina. På onsdagar kostar en biobiljett halva ordinarie priset. Det innebär alltså nio pesos eller knappt arton kronor. Det är helt jävla grymt och jag ska inte klaga, det ska jag inte. Men i och med att min biljett kostade nio pesos innebar alla utgifter över nio pesos att jag ökade min besökskostnad med 100 procent. Eftersom jag varken har helikopter eller är någonstans nära Västberga avhöll jag mig därför från de många frestelserna.
Filmen som stod högst på önskelistan för de flesta jag var på bio med var Inglorius bastards. Tyvärr, för deras del, missade vi 19.10-visningen med en kvart och nästa gick inte förrän 22.30. De andra var då redo att ge upp och vända hemåt, men jag stod på mig och sa att vad de än gjorde tänkte jag gå på bio. Det slutade med att alla stannade och såg filmen Julie & Julia. Jag kände dem inte tillräckligt bra för att vara hånfull. I det tysta knöt jag ändå näven i jackfickan. George's way or the highway.
Nu skulle jag, när vi ändå är inne på ämnet bio, vilja ponera en tanke som flera gånger rört sig i mitt huvud. Vissa tycker att det är väldigt pinsamt och nästan tragiskt när man går på bio själv. Som om det är ett bevis på vilken brist på vänner man har. Någon sorts bekräftelse. Man har tvingats sjunka så lågt att man spenderar pengar på ett biobesök utan ens ett sällskap. Jag är inte alls av den åsikten. Det är faktiskt ganska befriande att gå på bio ensam. Det är ungefär som att köpa kläder själv. Alla har saker de föredrar, vill titta på, göra. Ju fler personer man är, desto fler åsikter och viljor finns det att ta hänsyn till. Som exempel kan vi ta filmens slut. Många gånger när jag är på bio med andra så, så fort eftertexterna börjat rulla, måste de skynda sig ut ur salongen. What's the rush guys? Man får känslan av att man sitter på ett flygplan som precis åkt in vid gaten. Även om säkerhetsbälteslampan fortfarande lyser har folk börjat stressa med handbagage och en bra position inför avstigning. Ingen verkar inse att alla kommer fastna vid bagagebandet i vilket fall som helst.
Åter till gårdagens biobesök så kan jag säga att fenomenet var detsamma där. Jag kände ju som sagt inte sällskapet tillräckligt bra för att uttrycka mina åsikter kring detta. Istället fick jag snällt foga mig för flocken och frustrerad lämna salongen någon sekund efter slutet. Jag tror det här är ett av de främsta skälen till att jag uppskattar att gå på bio själv. Varje film ger mig intryck och känslor. Även om de kanske är lite artificiellt framkallade så kommer de. Jag skulle aldrig få en grop i halsen och blanka ögon i vardagslivet. Men i en biosalongsdunkel kan nästan vilken sorgligare scen få min röst att darra. Den känslan vill jag spara på i några ögonblick istället för att handlöst kasta mig tillbaka in i mitt riktigt liv. Att för en stund få känna på att vara någon annan. Det är allt jag begär av mina biosällskap.
Jag vill inte framställa mig som en fientlig och obehaglig biobesökare. Kom bara ihåg nästa gång jag gör er sällskap till SF att inte skynda ut efter filmens slut.
