Under strecket

Jag frågar mig gång efter annan var ni är någonstans kära läsare, medmänniskor... vänner? Emellanåt dyker en del anspråk på att göra sig hörd här i bloggen upp. Men tillfällena är allt för få. Jag söker bekräftelse. Ge mig den.

Till min glädje börjar tennisen ge resultat. Sett till hur jag spelar alltså. Utseendemässigt posivit är det enda som ger resultat just nu solen. Vi bör dock även där ifrågasätta utseendemässigt positivt. Min bränna är better than ever på de mer uv-utsatta delarna av kroppen. Dessvärre kan det inte utgöras någon nämnvärd skillnad jämfört med tidigare på de delar dit solens strålar inte når. Resultatet har ni redan fått presenterat i form av en paintfil och en bild.
          Tennisen som sagt, för varje vecka känns det som om jag utvecklas. Jag stoltserar ändå i tysthet som sämst i gruppen. Det hade kanske stört mig om jag vore hemma i Sverige och inte hade ett språkligt handikapp. Men det känns som om mina misslyckanden här ges större utrymme för förståelse. "Den stackaren, han förstår ju ändå knappt vad vi säger". Jag har ändå undrat en del över hur mycket alla i min omgivning tror att jag förstår. Min kapacitet att uttrycka mig i spanska är ju ganska uppenbar var den ligger. Det hörs ju. Men att tyst bara iakta och lyssna. Jag tror att många underskattar mina kunskaper. Åtminstone en del. Fast jag väntar ännu med spänning på en situation där mina spanskkunskaper underskattas så till den grad att jag kan "tjuvlyssna" mig till något. Hittills har det inte hänt. Antingen för att ingen är dum nog att skvallra i min närvaro, eller mer troligt beror det på att jag överskattar mina möjligheter till att tjuvlyssna på vad någon säger.

För att samla era, och mina, tankar kring styckena ovan om självbekräftelse, självinsikt och självömkan tänkte jag servera er ett dilemma jag har inför morgondagen. Det är födelsedagstider just nu. Det känns som om någon fyller år varje dag. Eller det inte bara känns så, det är så. En naturlig följd av många födelsedagar är många som vill fira dem. Imorgon har det dock tett sig väldigt olyckligt. Två fester jag har erhållit inbjudan till har krockat. Den ena är födelsedagsfest för en kille i parallellklassen. Med all sannolikhet kommer den att äga rum bara några kvarter bort. Den kommer även att ske i sällskap med majoritet bekanta/vänner. Detta sparar mig därför en löjligt billig taxiresa samt jobbet att behöva hälsa och "lära känna" massa nya. En kanske lite tråkig inställning till livet, men vad ska man säga? Det är ju faktiskt bekvämare att umgås med människor man redan känner. Fest nummer två är Rafas flickväns födelsedagsfest. Vad som talar emot den är att hon bor på andra sidan staden vilket utan tvekan vid något skede under natten kommer bekosta mig minst en lååång taxiresa. Utöver detta har jag ingen aning om vilka som kommer vara där. Förmodligen kommer hon och Rafa var de enda jag känner. Sett från den ljusa sidan så är nyss nämnda nackdel även en fördel. Att träffa helt nya personer kan vara nog så underhållande även om det är jobbigare. Något som inte direkt är en fördel utan snarare ett tvång vilket talar för fest nummer två är att jag är vän med Rafas flickvän. Att neka en väns fest för en bekants fest med ursäkten, "Han bodde närmre och jag kände alla där", känns inte helt i linje med någon vänskapskodex. så vad gör jag? Överger jag allt vad artighet och nyfikenhet på livet heter och promenerar de fyra kvarteren till den trygga tillställning anordnad av en kille i parallellklassen? Eller ger jag mig ut på djupt vatten i sökande efter nya kontinenter och nytt folk med risk att inte bara förlora en lördagkväll men även åtskilliga tiotal pesos för taxitrippen?

Ayudame! (Eftersom jag seriöst söker råd översätter jag så att alla kan komma med förslag: Hjälp mig!)