Under strecket

Glöm allt. Glöm tjejer och killar, glöm jämlikhet, glöm att alla ska ta del i spelet, glöm passningar. Men glöm inte bort var jag är. I Argentina.

Gymnastik på Colegio Jesús María i Córdoba, Argentina är inte i närheten av vad vi känner som gymnastik. I hopp om att ni glömt allt jag bad er om börjar jag berätta.
          På dammiga försök till gräsplaner utspelade sig dagens lektion. Jag tror skådeplatsen för lektionen var den mest testosteronkocentrerade hittills i Argentina. Emellanåt tar pojkarna i klassen mig tillbaka till åttan då det roligaste man kunde göra var böghögar, spottkrig och lekar med smärta som utgång. Idag fungerade "gräsplanens" många småstenar utmärkt som medel för lekarna. Flickorna avskiljdes snabbt för oss när det annonserades att det den första timmen erbjöds dans i aulan. När alla flickor samt en, två skygga pojkar dragit sig undan började vår gymnastiklärare ironiskt påminna oss om vad som fanns att tillgå i aulan. Flera manschauvinistiska, homofobiska skämt "grabbarna" sinsemellan senare drog vår lektion igång. Först kommenderades vi att löpa några varv runt planen. När den korta stretchingen, som utgjordes av att försöka nå foten med rakt ben i några sekunder, var över skulle lagen delas in. Här kom kanske den största överaskningen för dagen. Gymnastikläraren kallade fram två killar ur min klass (som senare visade sig vara bland de märkbart bästa). Sedan inleddes uppdrag segregering. De två framkallade turades om att välja en spelare i taget. Det var mer än uppenbart vilka som gick först och vilka som gick sist. Själv brydde jag mig inte så mycket om huruvida jag skulle bli vald i början eller slutet. Jag förstod ju att som nykomling var jag lite av ett wild card. Jag hamnade väl någonstans i mitten vilket gjorde mig ganska anonym. När någon ropar ut "sisten som nuddar ribban står" på spanska triggas inte samma instintiktiva accelerande rörelse som inetsats i hjärnan efter otaliga år av spel på skolgården. Till följd av detta fick jag börja med att stå i mål. Fast det var nog en ganska tacksam början på lektionen. Jag gjorde några ingripanden och kunde sedan följa matchen från min avlägsna position i målet.
          Spelet skiljde sig markant från hur vi spelar i Sverige. Det som vi skulle kalla "egotrippande" är kärnan i lagets rörelse. Svepande krosspassningar blev lösningen på mina bristande kunskaper i dribblingar. För de fyra som blev över i uttagningen väntade förnedrande dribbelövningar på sidan av planen medan vi andra spelade match. Efter någon kvarts spel delades de två lagen in i fyra mindre som under resten av lektionen varvades med att mötas. Jag låter åter en gång upprepa att passningarna uteblev. På sina håll kunde tendenser till Messi eller Zlatan ses men huvudsakligen var spelet ganska trångt och att spela på ytorna var det inte tal om.
          Min insats då? Tja... jag kan väl erkänna att jag ofta lider av svårigheter att bibehålla en objekt syn av mig själv, men jag anser ändå att jag ärligt uppträdde godkänt. Utan att begå några grövre misstag men heller utan att spela särskilt framträdande tog jag priset som planens Petter Hansson. 
          Jag har insett att efter mina fem år av spanskastudier så har den mest värdefulla kunskapen jag haft här nere varit de tio åren jag spelade fotboll samt mitt generella intresse för fotboll. Det där om att Argentina är ett fotbollsgalet land är snarast en underdrift. Nedan faller två exempel på detta.



Utanför vårt klassrumsfönster svävade hela dagen idag Talleres-flaggor. Anledning: Ingen.



Jag undrar vilket som är svenska landslagets officiella vatten? Hör av er om ni ser något på baksidan av en Loka.

Som en liten parentes så här i slutet skulle jag vilja berätta om en cool sak en kille, Rubio, sa idag på historielektionen. Läraren föreläste om Sydamerikas politiska historia under 1900-talet. Oundvikligen talade hon en hel del om Che Guevara (jag antar presentation av denne inte är befogad). Che, som egentligen hette Ernesto, växte upp i Alta Gracia, en stad trettio minuter från Córdoba. När han fördes på tal för första gången under lektionen räckte Rubio upp handen. Han berättade att hans morfar gått i samma klass och känt Che som liten. Jag vet inte vad ni tycker, men någon otroligt avlägsen nästintill myt blev då med ens så mycket mer levande.