Under strecket

Inatt sov jag tolv timmar efter att inte ha stigit upp klockan sju som min käre värdbror. Som jag skrev i de föregående inläggen har jag lidit av sömnbrist de senaste dagarna. Skälen har varit många men resultet är dock detsamma. Mina dagar blir väldigt långa eftersom jag knappt sover på natten samt blir väldigt trött på dagen. Imorse tog jag dock tag i saken. Rafael blickade ner på mig från där han stod i dörröppning och frågade tveksamt om jag verkligen skulle gå till skolan idag. Så blev det inte. Utsövd och synnerlien nöjd med mitt val vaknade jag igen halv ett av att Rafael öppnade dörren till sovrummet.
          Mina skäl till att stanna hemma idag var enligt mig fullt godtagbara. En medicinskt undersökning hade nog inte gett klartecken för sjukdag, men en psykolog hade utan svårigheter fastställt mitt tillstånd som labilt. Jag var i svår nöd av sömn. När ni fördömer mitt val som oförlåtligt bör ni ändå bära i åtanke att jag inte gör mycket mer i skolan än sover. Därför gör väl valet av plats inte så mycket trots allt?

När vi ändå talar om vad jag gör och inte gör i skolan kan jag berätta lite för er om vad jag har för planer om framtiden här i Argentina. Om det inte redan har gjorts er bekant så kommer jag redan till jul att ta studenten här. Eftersom det känns ganska segt att efter sommaren behöva återvända till samma årskurs, fast med ett år yngre har jag istället tänk fortsätta till universitet. Innan ni tänker "vad i helvete?" så hör på vad jag har att säga om den magnifika framtid.
          För de som går ut sista året här halvvägs in i sin vistelse tillåter Rotary att man börjar högskolan. Det är egentligen ganska logiskt eftersom det känns omotiverat att gå om samma år igen. Och tanken med Rotary är ju att man ska ta del av respektive lands kultur. Att göra det halvsovandes och uttråkad från en skolbänk är inte så lätt. Universitetet tillåter mig även att studera det jag verkligen vill vilket lär undanhålla mig från sömniga dagar utan något akademiskt givande. Jag har ännu inte sett inte så mycket i saken kring hur jag ska ansöka och till vilken kurs, men jag är övertygad om att det kommer gå. Argentina erbjuder precis som Sverige gratis universitetsutbildning (och ja alla besserwissers där ute, jag vet att det inte är gratis utan skattefinansierat, men för mig blir det faktiskt gratis på riktigt). Kurserna läses ju inte nödvändigtvis på morgonen utan äger rum lite när som helst på dagen. Till det kan det även sägas att en kurs inte ockuperar hela dagen på samma sätt som den gör nu. Med andra ord innebär det ännu mer fritid för mig.
          För att ge er en idé om vad man kan ha för sig då ska jag berätta om en tjej jag mötte häromdagen som också är utbytesstudent i Córdoba. Hon heter Laine, är från Sydafrika och har varit här i runt ett halvår. Eftersom hennes skoldagar var mycket värre än mina (mellan åtta och fyra varje dag) kontaktade hon redan i börjat av året sin Rotaryklubb och bad om att få göra något annat. De gick med på det. Nu läser hon spanska på språkinstitutet som återfinns här i Córdoba. Lektionerna varar ungefär två timmar varje dag och börjar inte förrän fem. Hon sover därför så länge hon vill till att börja med. Jag kommer nog ändå ha en sömnstruktur så att jag inte sover bort dagarna. Efter frukost hemma eller på något café brukar hon gå till något museum. Córdoba är en gammal stad och har många museum att erbjuda. Om inte det faller henne i smaken kan hon alltid gå och se på bio. Utöver den vanliga kommersiella bion (som på onsdagar kostar 15 kronor per biljett) finns även en biograf som visar klassiska filmer. Där har hon blivit medlem och ser filmer antingen gratis eller till den lilla avgiften av 10 kronor per biljett. Hon kan även hyra dvd:er där utan kostnad. Laine ser självklart inte bara på bio och går på museum om dagarna. Córdoba som stad har även mycket att erbjuda och shoppingväg. Det går med lätthet att ströva runt en hel dag utan att ta sig för något annat än kika runt i affärer. Man kan även äta ute utan att behöva tömma plånboken. Det är med andra ord inte så kostsamt att, som Blondinbella hade sagt det, lucnha. Själv åt jag i hennes sällskap häromdagen en kinalunch ute för 21 kronor. Helt överkomligt liksom.

Nåja, där fick ni ett exempel på hur grymt livet skulle kunna vara. Jag vet, jag frågar mig också hur mycket grymmare det skulle ha kunnat bli jämfört med nu, men jag svarade ju själv på den frågan ovan. Visst finns fler saker som hade kunnat förhålla sig bättre än nu. Men vi bör ju hålla oss till realitet och inte flyta över i drömmarnas land.