Under strecket

Många frågar mig här om jag längtar hem och jag har nu per automatik börjat säga "nej" till alla. I ärlightetens namn är det nog det närmsta jag kan komma ett korrekt svar utan att behöva göra en lång utläggning om hur det egentligen ligger till. Mina språkkunskaper fäller krokben för mig där. Men för er, mis queridos, kan jag säga och skriva hur mycket jag vill. Min svenska vet inga gränser.
         
Första kvällen när jag la mig ner i sängen och stirrade upp i taket slog hemlängtan över mig som en tsunami. Jag vred mig i sängen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad hade jag gjort? Jag var ju galen. Skulle jag vara så här jävla långt bort från hemma i ett helt år!? Sedan somnade jag och vaknade fjorton timmar senare. Efter den kvällen har jag inte känt den sortens hemlängtan något mer. Däremot har andra känslor relaterade till mitt avlägsna läge från hem.

Ni kan nog inte ana hur ensamt det ibland kan kännas att inte kunna tala eller förstå språket utan förhinder, att inte förstå referenserna, att inte förstå humorn, att inte förstå beteendet, att inte förstå varför, när och hur, att helt enkelt inte förstå.
          Ofta när jag presenterar mig som George börjar någon nynna "George, George, George de la selva". Ja för så heter "djungel" på spanska, "selva". Fast oftast är jag den enda som inte svingar runt i lianerna i la selva. Jag är Jane. Jag besväras av hur pojkar, och till min förskräckelse även flickor, här inte har en moralisk spärr för att kasta mat i klassrummet. I Sverige har faktumet att jag besväras av detta lett till en majoritet av tjejkompisar. Men vad gör man när även de sofistikerade och mogna flickorna fnissar högt när en tepåse kladdar fast på fönsterrutan och bananskal mulas i någons ansikte?
          Den känsla som uppkommer i de lägena, jag vet inte om jag kan kalla det för hemlängtan, för jag längtar ju inte hem. Det är snarare en hjälplöshet. Det finns ingen annan än jag själv som kan hjälpa mig. Som tur är, är jag en väldigt hjälpsam typ med ett ego för stort för att störas av hjälplösa känslor. Därför rår jag på denna känsla närsom den uppkommer.

Jag hoppas jag inte har framställt mig som alldeles för ömklig nu. Jag ville bara att ni skulle veta att trots allt jag skriver om hur bra allt är så finns det de stunder då en del grejer inte känns så topp. De är inte många men de finns. Det här är inte en propagandablogg för EF eller Rotarys ungdomsutbyte utan en dokumentation av min vistelse här. Det ska vara en uppriktig dokumentation utan dolda sidor. Jag vill inte utge mig för att vara något jag inte är.
          På tal att utge sig för andra saker än man egentligen är så har jag märkt hur lätt man kan göra sig till vem man vill på ett utbytesår. Jag försöker i möjligaste mån bibehålla samma personlighet som jag lämnade Sverige med och har förmodligen lyckats ganska bra. Men ibland noterar jag hur jag ofrivilligt korrigerar mina värderingar, åsikter eller min bakgrund. Kanske är det ett undermedvetet försök att bättre passa in, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag egentligen anser sådant beteende vara förkastligt och därför undviker det så mycket jag kan. Jag är förvisad om att ett ärligt uppträdande varar längst, i synnerhet eftersom sättet jag för mig på oftast gör både mig och min omgivning mest tillfreds.