Under strecket

Utan mycket till krafter i behåll lägger jag mig nu ner på soffan i vardagsrummet för att, så gott det går och är möjligt, med ansträngning skriva en sammanfattning av de senaste typ fem dagarna. Och hijos, jag är rädd för att ni under året kommer att behöva vänja er vid sådant här inkonsekvent beteende från min sida. Först har vi en fem dagars resa till Buenos Aires i början av oktober och den 21 oktober bär det iväg på en 17 dagar lång resa till södra Argentina. Patagonien  och Eldslandet i all ära, men WiFi är något jag betvivlar att det finns mycket av där nere. Eller så har jag väldig tur och får åter en gång kontakt med mitt hemnätverk i Sverige. Men i tron om att sådan tur inte kommer infinna sig kan jag säga att jag får se vad denna blogg blir av under de två och en halv veckorna.

I frånvaro av ett sammanknutet järnvägsnätverk eller pengar för att köpa flygbiljetter till alla skulle vi ta bussen till Fiambalá. Jag vet inte om ni minns och jag vet inte ens om jag minns vad jag på förhand skrivit om denna helg. Jag skulle alltså åka på min första stora sammankomst med Rotary. Den ägde rum i Fiambalá, en stad mitt i öknen i västra Argentina. Eller ja, nu i efterhand kan jag väl fastställa att Fiambalá mer borde ses som by eller en samling hus. Kanske var det mer påtagligt hur litet det var när man hade öken och berg som omringade hela stället.
          Innan avresa hade jag frågat runt om hur lång tid resan skulle ta. Vi lämnade Córdoba klockan nio på fredag kväll så jag antog att det rörde sig om en resa tillräckligt lång för att förbruka en hel natt. Svaren var jävligt spridda och sträckte sig från sju till tolv timmar. Med tanke på att Ekman Buss ganska exakt på halvtimmen kunde kalkulera restiden till och från Chamonix i Frankrike, tyckte jag det var lite svagt att en sådan här "kortis"resa tydligen var så svår att uppskatta tidsmässigt. Nu förstår jag dock varför. Från Chamonix rullade vi fram i 110 km/h på Autobahn, här kringlade bussen runt på 40-vägar mer eller mindre halva resan. 
         
Vid ankomst med plågsam trötthet släpptes flickorna av vid sitt hotell först. I ovisshet hölls vi pojkar kvar på bussen. Någon halvtimme senare återvände den stora gruppen flickor, utan bagage men desto missnöjdare. Deras hotell hade inte riktigt bemött förväntningarna. Men om de bara hade vetat vad som väntade oss, då hade de skjutit fyrverkerier och dansat runt julgran... Eller ja, skjutit fyrverkerier och varit glada i alla fall. Vi pojkar deporterades i en byggnad av okänd art. Den bestod av fyra rum varav ett stort i mitten. Alla väggar var kala och i de tre sovsalarna fanns endast obäddade våningssängar i metall. Okej okej, tänkte jag. Vi checkar inte in på Grand men det är väl dugligt. Det var även så ända tills det framgick att byggnaden saknade värme, vatten och toapapper. Efter kanske mat och möjligtvis mobiltäckning är ju toapapper typ den viktigaste förnödenheten. Till råga på deta saknade vi alltså även DE viktigaste elementen, vatten och värme. Saker förbättrades något när ett paket toapapper införskaffats och åtminstone kallvattnet återvänt i kranarna. Värmen fick vi tillförlita oss på vår egen cellandning.

Typ hela staden samlades för att ge oss utbytesstundet ett varmt välkomnade. Det höll sig varmt och trevligt i någon timme. Sedan blev talen, gratulationerna, utdelningarna av diverse saker och vår frukost bestående av brödbitar och mate (vilket är typ som osötat grönt te) lite utdraget. Det var ändå ganska underhållande när ett synnerligen avancerat och byrokratiskt välkomsttal skulle simultanöversättas till engelska. Jag tvingades titta ner och tänka på något sorgligt när tystnaden infann sig på torget och det ända som hördes var den obekväma översättarens stammande försök till att finna ord på engelska för det han nyss hört på spanska. Jag ville ogärna bryta den tystnaden genom att fnissa.
          Mycket av tiden tillbringade vi på Fiambalás, förmodar jag, enda skola. Där gavs det ut massa förmaningar och information om diverse saker. Vi åt även i deras stora aula. Maten ar emellanåt ganska suspekt. jag hänvisar er alla till Facebook för bilder på det vi fick äta. På Facebook kan ni för övrigt finna bilder från denna resa. Jag tror jag i framtiden kommer publicera större mängder bilder på Facebook för er att se. Det blir fler bilder för er och desto mindre jobb för mig. Win win heter det.

På lördag eftermiddag tog vi bussar rakt ut i öknen. Vi skulle besöka de berömda varmvattenkällorna som finns i bergen utanför Fiambalá. Källorna var helt fantastiska. Känslan av att kunna stiga ner i vatten som naturligt var ändå upp till 50 grader varmt var väldigt märklig. Otroligt uppskattad utflykt från min sida. Mindre märkligt och mindre uppskattat var det oväntade motorstoppet som bussen gjorde efter någon halvtimmes färd. Jag har sagt det, men det tåls att säga igen; mycket här i Argentina är avsevärt mycket krångligare och tar hemskt mycket mer tid.

Även om diverse saker i Fiambalá inklusive stället i sig självt var åt det sämre hållet var resan i sin helhet lyckad. Det var jättekul att träffa alla de andra utbytesstudenterna och äntligen kunna prata på obehindrat med människor. Visst har jag Rafael här som pratar bra engelska, men vi håller oss ändå för det mesta till spanska. Redan idag träffade jag några av de utbytessudenterna jag mötte i Fiambalá. Jag tror jag överlag mest gillade att umgås med amerikanerna. Tyskarna, som nog var flest, höll sig mycket för sig själva och stängde effektivt ute resten genom att konversera på tyska. Minst gillade jag en killen från Holland. Han var okej som person men väldigt påfrestande att vara med. Han tog hela tiden saker och gömde dem som "skämt". Där kan vi räkna in mina skor vilket tvingade mig att vandra runt i okänd ägares flip-flops hela söndagen. Mer oskönt är att han är en av få som bor i Córdoba City. Ytterligare en sak om honom är att han stöter på ungefär allt som rör sig med en majoritet av östrogen i kroppen. Varje gång han sa hej till en tjej uppföljde han hälsningen med en smekning på armen, en kittling i nacken eller något. På resan hem tyckte jag han nådde botten när han satte sig bredvid en stackars ungersk tjej utan mycket till engelska och spanska. Hon hade sovit med Ipod-hörlurar, men han ryckte bryskt ut ena hörluren och satte in i sitt öra samtidigt som han landade handen på hennes lår. När hon besvärat tittar bort och säger något om att sova börjar han kittla henne på låret med handen. Som tur var fann han något mer tillgängligt i nästa moment för han lämnade henne ifred, men faktum kvartstår att han i det närmsta taffsade på henne. Självgod och med dålig självinsikt är han också. Han berättade för mig att han hade tagit med 24 kondomer till Fiambalá-helgen. Han kom nog inte närmre att använda dem än att öppna en förpackning och inse sitt nederlag.

Vi återkom till Córdoba klockan 02:00 måndag morgon. Därifrån kan ni läsa i nästa inlägg. Jag vill ge er villfarelsen om att det här inlägget egentligen inte var så långt. Därför skriver jag vidare i inlägg nummer två. Jag hoppas ni läst i kronologisk ordning och inte direkt från toppen och ner.