Djurvanner
Jag ser valdigt manga blinda manniskor pa gatorna har i staden. Ar det ett regionalt fenomen fragar jag mig. Vilket kan vara skalet till att jag pa en tjugo minuter lang lang promenad in till stan undviker att krocka med inte mindre an tre personer viftandes med en vit stav? En narmare utredning foljer.
Blinda manniskor asido sa besokte jag idag en hantverksutstallning som halls i Córdoba just nu. Vagen dit blev minst sagt aventyrligt betonad efter att vi steg av bussen och vikt av pa fel vag. Masshallen dar utstallningen halls ligger ganska langt utanfor staden och omges huvudsakligen av skogspartier. Var felvalda vag slutade i en atervandsgrand pa tre sidor omringad av tat bambuskog. De andra ville atervanda men jag antog utmaningen och banade beslutsamt vag med min machete bland de tatvuxna bambutraden. Mina vanner foljde mitt iniativ. Efter nagra minuters valdigt trasligt klangande, krypande och faktande med min latsasmachete, en bambupinne, nadde vi fram till en lerig liten flodbank. Min van Antoine pastod sig veta vagen. Foljde vi den lilla floden fram till bron runt 300 meter bort sa var vi pa ratt vag. Uppdraget hade inte varit sa svart om det inte vore for att den leriga lilla stranden mellan bambujungeln och vattnet pa sin hojd nadde en halvmeter i bredd. Resten av tiden var det mest en 30 centimeter bred lerslutning ner i vattnet. Vi utstod atskilliga knepiga klattersituationer, som involverade att hanga i grenar och svinga sig runt utstickande tradstammar, innan det oundviklig intraffade och en av oss, Antoine, halkade till och plaskade ner i vattnet. Flodbanken pa andra sidan var avsevart mycket mer gastvanlig an den vi befann oss pa. Eftersom han redan var blot upp till knana och floden inte skulle na honom djupare an sa, vadade Antoine over till andra sidan. Oliver och jag som annu inte blott ner oss sag fordelen i att fortsatta pa andra sidan. Darmed tog vi av oss allt pa underkroppen sa nar som kalsongerna och vadade aven vi over den grunda floden.
Historien skulle ha fatt sig en ganska sa handelselos fortsattning vore det inte for den gatuhund som hade foljt oss anda sedan busshallplatsen nagon kilometer bort. Troget hade var nyvunne van overvunnit alla vagens hinder och smidigt tagit sig fram i den ogastvanliga terrangen. Hundens aventyr hade dock kunnat fa sig ett slut vid floden. Jag vet inte om det ar generellt for gatuhundar, men denne ville strangt inte simma. Den tvekade infor att ga djupare an upp till tassarna. Gnyendes och orolig var den alltsa fast pa ena sidan floden och tamligen vilse. Vi kande sa pass mycket medlidande for den stackars hunden att Antoine vande tillbaka over floden, greppade hunden under ena armen och atervande till dar vi befann oss. Overlycklig sprang den runt vara ben. Den foljde oss sedan anda in i masshallen dar djur var strangt forbjudna. Dar skiljdes sig vara vagar at.
Blinda manniskor asido sa besokte jag idag en hantverksutstallning som halls i Córdoba just nu. Vagen dit blev minst sagt aventyrligt betonad efter att vi steg av bussen och vikt av pa fel vag. Masshallen dar utstallningen halls ligger ganska langt utanfor staden och omges huvudsakligen av skogspartier. Var felvalda vag slutade i en atervandsgrand pa tre sidor omringad av tat bambuskog. De andra ville atervanda men jag antog utmaningen och banade beslutsamt vag med min machete bland de tatvuxna bambutraden. Mina vanner foljde mitt iniativ. Efter nagra minuters valdigt trasligt klangande, krypande och faktande med min latsasmachete, en bambupinne, nadde vi fram till en lerig liten flodbank. Min van Antoine pastod sig veta vagen. Foljde vi den lilla floden fram till bron runt 300 meter bort sa var vi pa ratt vag. Uppdraget hade inte varit sa svart om det inte vore for att den leriga lilla stranden mellan bambujungeln och vattnet pa sin hojd nadde en halvmeter i bredd. Resten av tiden var det mest en 30 centimeter bred lerslutning ner i vattnet. Vi utstod atskilliga knepiga klattersituationer, som involverade att hanga i grenar och svinga sig runt utstickande tradstammar, innan det oundviklig intraffade och en av oss, Antoine, halkade till och plaskade ner i vattnet. Flodbanken pa andra sidan var avsevart mycket mer gastvanlig an den vi befann oss pa. Eftersom han redan var blot upp till knana och floden inte skulle na honom djupare an sa, vadade Antoine over till andra sidan. Oliver och jag som annu inte blott ner oss sag fordelen i att fortsatta pa andra sidan. Darmed tog vi av oss allt pa underkroppen sa nar som kalsongerna och vadade aven vi over den grunda floden.
Historien skulle ha fatt sig en ganska sa handelselos fortsattning vore det inte for den gatuhund som hade foljt oss anda sedan busshallplatsen nagon kilometer bort. Troget hade var nyvunne van overvunnit alla vagens hinder och smidigt tagit sig fram i den ogastvanliga terrangen. Hundens aventyr hade dock kunnat fa sig ett slut vid floden. Jag vet inte om det ar generellt for gatuhundar, men denne ville strangt inte simma. Den tvekade infor att ga djupare an upp till tassarna. Gnyendes och orolig var den alltsa fast pa ena sidan floden och tamligen vilse. Vi kande sa pass mycket medlidande for den stackars hunden att Antoine vande tillbaka over floden, greppade hunden under ena armen och atervande till dar vi befann oss. Overlycklig sprang den runt vara ben. Den foljde oss sedan anda in i masshallen dar djur var strangt forbjudna. Dar skiljdes sig vara vagar at.
Kommentarer
Trackback
