Oklart på svenska
Jag avvaktar vidare kommentarer till det långa inlägget. Signera gärna era kommentarer. Om ni inte vill göra det med ert namn, gör det i alla fall med något lite klurigt så man kan klura ut vem det är. Bara för jag nämnde demokrati så innebär inte det att det här är en anonym omröstning. På tal om det så får jag, om inte fler kommentarer kommer, köra på Kim Jong II. Vad förväntar ni er att jag ska göra när de tre kommentarerna hittils varit ungefär så här:
1. Kör på Twitter-style.
2. Vi vill veta allt vad du gör så skriv mycket.
Och så den tredje från William som tar priset som inläggets diplomat samt Svennebanan:
3. Lagom är bäst.
Ni ser, inte mycket att göra åt det.
Iaktagelser
Efter att ha kollat hur senaste inlägget såg ut på bloggen insåg jag två saker:
1. Min jävla styckeindelning verkar inte funka. Ha därför överseende med konstig utformning av texten.
2. Shit vad långt inlägget blev. Jag är lite ambivalent i denna fråga och söker därför råd hos er läsare, min publik. Vad föredrar ni? Långa redogörelser för vad som händer och så eller mer intensiva korta grejer åt Twitter-hållet? Kommentera nu flitigt er åsikt så att mitt beslut blir ett demokratiskt sådant. Eller så leker jag Kim Jong II, men jag tror det blir demokrati.
Vamos Talleres
...på tredje dagen uppstod han. Nej okej då, det är faktiskt bara andra dagen idag. Men i övrigt måste ni erkänna att likheterna är skrämmande många. Nu nog om den eviga frågan vi ställer oss, "hur nära besläktade är jag egentligen till Jesus", och istället vidare till skälen varför jag inte uppdaterat på två dygn. Och nej nej nej, jag har inte trotsat några fariséet, burit några kors eller slaggat i en grotta. Så ni som trodde nu kunde vara smarta och lista ut vad jag gjort utan att läsa inlägget får helt enkelt resignera och fortsätta er läsning här en liten stund till.
Mina tankar på att stanna hemma resten av helgen övergavs snabbt när jag läste inviten på Facebook från Lautaro i min klass om fest och sleepover. Att ligga och har trist kan man ägna sig åt six feet under senare i (efter)livet. Därför såg jag till att omgående krya på mig utan några kompromisser.
Runt lunchtid lördag åkte jag, Rafa och Taro bort till Tallerez stadion för att köpa biljetter till morgondagens (söndag) match. Tallerez spelar i den argentinska tredjedivisionen men har fortfarande än supporterrörelse lika stor som AIK. Bilder från mig inne på deras arena och lite sånt kommer senare men just nu har jag varken plånbok, mobil eller tandborste tillgängliga. Varför kommer senare i inlägget.
Under mindre behagliga omständigheter reste vi ömsom med taxi och ömsom med buss från stadion till hem till oss till Lautaros hem. Det var väl inte under några grava missförhållanden vi transporterades, men det mesta blir mindre behagligt i 37 grader. Hemma hos Lautaro var hela hans familj samt en kompis till hans lillebror. Jag var inte helt säker på hur mycket föräldrarna visste om den stundande festen så för första gången har min mindre bra spanska varit till fördel, jag låtsades inte förstå vad pappan frågade. Sedan kan man väl diskutera om inte "fiesta" är världens tredje globalaste ord efter Coca-Cola och Mcdonald's. Vi anlände runt fyra så fram till middagen runt elva hann jag bekanta mig med alla i hushållet, bada i den svinkalla poolen (kan något vara kallt här?) och gå igenom ungefär allt från Sverige som kan tänkas vara känt här. Lite oroväckande har jag hittills haft störst framgång med Basshunter och Zlatan. Häromdagen såg jag dock reklam för Husqvarna utanför en affär.
Runt halv två började gästerna att droppa in i spridda grupper. Till en början blev jag lite strandad vid en stol eftersom det var lite svårt att bryta in i någon av de spanska konversationerna. Men när en kille, Diego, som hade varit med Rotary ett år i Tyskland sa att han gärna pratade på engelska flöt allt på bra. Jag har glädjande märkt att min engelska är en merit här som imponerar på många. Ofta när jag talar med någon på engelska vänder sig flera för att lyssna. Det lite underhållande med märkliga för någon som jag från Sverige är att de verkligen inte förstår något. Man kan väl inte kalla det kulturkrock, men kulturskillnad kanske.
Med föräldrarna i köket och lillebrorsan i sovrummet rullade festen på utanför i trädgården. När andra börjar bli lite runda under fötterna gör det inte så mycket att min spanska kan vara under all kritik. De flesta konversationer når ändå aldrig någon mer avancerad nivå. Klockan fem hade de flesta försvunnit från festen och kvar återstod nog inte fler än 15 pers. Därför gick vi i samlad tropp ut på vägen och började mission impossible, att hitta fem taxibilar. Lautaro bodde inte direkt i downtown Córdoba och vägen som passerade hans hus var en avtagsväg från den större vägen som inte heller den var särskilt stor. Summan av allt detta var alltså mission impossible. Men, som man säger, "det sista som överger människan är hoppet". Tro det eller ej lyckades vi inom en timme ändå få fatt på fem bilar.
Taxin tog oss till en gata kantad av bilar, mopeder och musik. Innanför en tjock häck kunde man ana en massa folk. Men för att komma dit behövde man passera genom huvudgrinden där personer stod och tog betalt. Förvisso var inträdet bara 20 kronor, men inträde på en hemmafest... Not cool säger jag. Men fy skam den som ger sig. Istället för att snopet återvända hem eller underkasta oss giribukarna som bodde i huset fann vi en trång och taggig passage genom häcken. Utan att gå in allt för mycket på vad som fanns på andra sidan häcken kan jag väl säga att det inte direkt var något Narnia. Nöjda med att vi inte betalat inträde vandrade vi ut genom grinden och rullade hemåt. Våra kvinnliga sällskap släpptes först av innan vi trötta och utslagna sjönk ner här och var i vardagsrummet för att sova. Klockan på micron lyste halv sju i intensivt grönt.
Jag vet inte vad microklockan lyste när jag vaknade igen, men det kan inte ha varit mycket efter nio. Klockan elva började matchen så utan vidare dröjsmål samlade vi ihop våra grejer och begav oss. Eftersom las canchas, som arenorna kallas här, är mycket farligare än Halmstad-Örebro på Örjans Vall sa de andra åt mig att jag skulle lämna alla mina grejer och bara ta med biljette och lite pengar. Därför har jag tyvärr inga pics från matchen.
Mycket riktigt var stämningen mer hotfull. Denna match i synnerhet eftersom det var ett derby. Ingången stormades när vi skulle inne vilket skapade en del röra. Alla höll sig dock i någorlunda schack eftersom ingen direkt ville ha att göra med kravallpoliserna. Även här har poliserna hästar, sköldar och hjälmar. Skillnaden är dock att de i Argentina även bär hagelgäver och extra skott i band runt bröstet. Det är liksom lite mer respektingivande alltså.
Matchen då? Tja... spelmässigt var det väl ganska likt Halmstad-Örebro, men stämningen var intensiv på de båda kortsidorna där klackarna stod. Lite märkligt var att utöver de typ sju tusen i varje klack var långsidorna näst intill tomma. Tifona som båda sidor använde sig av var jätteflaggor. Läs nu jätte med caps lock intryckt. Flaggorna täckte hela kortsidorna och var därmed nog runt 100 meter långa samt löpte från toppen till botten på läktarna. På tal om tifo och klackar så vill jag bara nämna min favoritsupporter från idag. Farsa 30+, överviktigt, utan tröja (många män gjorde tveksamma val av kläder i förhållande till sin vikt) med babyn på axlarna den iförd full Talleres-mundering. Till en början tittar han bara på matchen och sjunger med i sångerna. Men när klimatet inne på planen hettar till sätter han ner babyn på
Nu ska jag snart åter i säng inför den stundande morgondagen i skolan. Egentligen sover jag nog lika mycket här som jag gör hemma i Sverige. Skillnaden är bara att jag fördelar den på fler tillfällen här. Hasta mañana
P.s. För de som finner de bökigt med de ganska frekventa användandet av spanska ord och fraser, det finns översättningsprogram. Och om jag inte misstar mig så har vissa redan bekantat sig med dessa.Ytterligare en parentes
När fotbollsmatchen jag kollade på var över skyndande sig kravallpoliser in på planen. För att skydda spelarna från arga supportar tänker sig. Nej, de omringar domartrion som direkt efter avblåsning har närmats av arga grupper av spelare från båda lagen. Millwall och West Ham skulle bara veta vad de går miste om. Och de som säger att våld inte är en del av fotbollen, jag tror ni nyss har överbevisats...
Pics från igår kväll
Det säger att en bild säger mer än tusen ord. Därför blir väl det här ett av minsta längsta inlägg hittills.
Vad säger ni, bra utdelning för tolv kronor?
Oklart vilka de var, men varför inte liksom
En liten parantes så här i slutet. När någon skadar sig i en fotbollsmatch kommer en golfcart och hämtar dem. Innovativ blanding av sporter.
Sin chicas, con dinero
Sorry guys, jag hade ett längre inlägg going här men jag kände att min täppta näsa och mina trötta ögon förhindrade mig att prestera så bra. Därför kör vi ett lite kortare inlägg idag. Och justja, ni läste rätt. Det kostar att ligga på topp. Jag har dragit på mig en lättare förkylning som förmodligen förhindrar vidare utgång eller mer avancerad aktivitet denna helg. På måndag räknar jag ändå med att vara back on track más mejor que nunca.
Igårs utgång blev mer av en mjukstart än en pangstart. Det började bra. Vi var säkert 40-50 stycken som i spridda grupper sökte oss inåt city. Själv åkte jag med Tomi i min klass och några andra. Det var en lite märklig känsla att flyga fram i 60 blås på små bakgator i en bil där ingen ens var gammal nog för att köpa på Systemet. Inne i stan samlades alla på torget Buen Postre som nog kan liknas vid Sergels Torg. Återigen märkte jag av begränsningarna med att inte kunna språket så bra. Allt blir liksom lite oklarare. Denna gång förstod jag inte riktigt vad syftet var med en timmes väntan på Buen Postre. De pratade om att vi inväntande fler, men jag ansåg tillsynes alla från tidigare vara där. Väntan hade nog blivit ännu längre om inte Rafa, jag och några fler hastigt och lustigt förts till en klubb av några killar. Det kändes väl lite sådär eftersom jag lämnade bakom alla jag varit med. Det var väl ingen större förlust för dem, men jag tror min kväll hade fått en annan utveckling tillsammans med dem.
Inne på klubben var det rätt tomt. Lokalen framkallade en stark flashback till den första timmen på Elverket. Den enda skillnaden var väl att mer än fanta och godisremmar såldes i baren. Framåt tre fylldes stället på och var väl mer eller mindre fullsatt. Dessvärre nådde inte några av våra amigos in. Det lämnade därför mig ensam tillsammas tre killar. Inget fel på killarna, men ska man festa krävs lite östrogen också, något av en bristvara inne på klubben.
Runt fem började vi röra oss hemåt. Lite längre upp på samma gata, i jakt på en taxi, fann vi några desto mer besvikna typer. Tydligen hade flera ur den stora gruppen inte hittat något ställe alls. Därav får nog ändå min första kväll ute här ses som relativt lyckad. Något annat som var väldigt positivt med gårdagskvällen var att den totalt landade på 60 kronor, och kids, jag åkte taxi hem och käka middag ute.
Fotos del cole
Dagens och alla andra veckodagars outfit. Notera vilken skön skär tan mitt ansikte har. Por favor respektera att jag tog den kvart i sju på morgonen istället för efter skolan av någon jävla anledning
Pic från klassrummet inför sista lektionen
Mer än skolinfo kunde återfinnas på tavlan idag
För att balansera innehållet här lite mer mellan bild och text tänkte jag att jag kunde skriva någon mening eller två. Ett av tv-programmen som går hela tiden på tv här är en brasiliansk serie. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet på den brasilianska landsbygden och huvudpersonen från Guds stad är med som en stallpojke. Serien är lite Lilla huset på prärien meets Andra avenyn.
Till sist firar vi att jag har varit här i en vecka nu med lite varm choklad och mer av ovan nämnda serie.
Lost eller not
Ikväll vankas det fekke. Jag tror inte argentinarna rör sig med det uttrycket men vi alla syftar nog på samma sak ändå. Nu tänker ni säkert, "Jävlar, är de så flippade att de festar på skoldagar!?". Nja... vi hade ju skola idag men imorgon har vi inte det av skäl jag ännu inte har förstått. Ibland känner jag igen mig i Bill Murrays roll i filmen Lost in translation. Utöver det redan angivna exemplet finns många fler. Jag missar de flesta skämten i klassrummet och sitter tyst när alla andra gapskrattar. Dessutom så är det ju det här med lektionerna. Jag har pratat om det förut men känner att det måste dras upp igen. Det kanske är språket, men lektionerna saknar emellanåt en röd tråd. Det finns inte ens något spår av någon. CSI skulle inte finna röda segment. Som bortblåst. Allt detta stör mig dock inte utan är snarare underhållande. Jag känner mig lite som Benjamin. Allt här får fyra eller fem av fem toasters, men jag förstår inte riktigt vad som händer.
Apropå fyra av fem toasters så åt jag bröd till maten idag. Nej jag bara skämta, men något märkligt hände efter skolan. Och håll i er nu hijos för det här får nog ändå ses som noticias grandes, freaking headlines på Aftonbladet.se borde det vara.
Efter skolan gick större delen av klassen bort till ett café för att hänga. Jag har nu nått en sådan nivå av spanska att jag mer eller mindre kan gå och småprata med olika personer i klassen och därför resulterar det ofta i att jag och Rafa splittrar på oss efter skolan en stund för att sedan återförenas på promenaden hem. Idag gick Rafa hem för att möta sin flickvän som väntade på honom medan jag valde att stanna med klassen utanför caféet i en kvart eller så. Då tog en av tjejerna mig lite avsides från resten av gruppen och sa att hon hade något att prata om. Med småöppen mun och rynkade ögonbryn mottog jag nyheten, greppa stolen och försäkra er om en stadig internetkontakt så att ni inte missar det. Jag mottog nyheten att en av tjejerna i klassen gillar mig. Fattar ni niños, på bara en vecka har jag genom egentligen jävligt kasst tal och total igorans till skolan lyckats charma en carmencita. Vi kanske får se en reformation när jag återvänder hem. Go home Int. Nat. Science Kungsholmen, here i come Cyber! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen. Tjejen ifråga är någon jag inte ens har pratat med så jag vet inte riktigt vad hon sett i mig, men aa faktum kvarstår att hon tydligen gillar mig. Jag har inte så mycket mer att komma med om detta just nu. Hon ska med på fekken ikväll så vi får väl se vad som händer då. Fortsättning om detta följer. Istället låter jag detta inlägg följa samma struktur som många av mina lektioner, alltså ingen.
På rasten innan sista lektionen på veckans sista dag fylls skolgården av musik. Det är ju oftast fredagar men eftersom det inte är skola imorgon ljöd tonerna idag istället. Jag funderar på att framföra det här som ett förslag till elevkåren på K-holmen. Den svenska återhållsamheten kanske skulle sätta kuggar i hjulen för en sådan här operation så det vore kanske omöjligt, men här oh my gosh! Hela skolgården fylldes av dansande elever, varav stor majoritet tjejer. Jag bjöds dock in av sköningen Santiago i min klass, så könsindelningen balanseraes något i och med oss. Jag har märkt att om man tar för sig här så mottas man med jubel och applåder. Det blir inte som det ofta blir hemma att den som tar för sig ses som mallig, fjantig eller attention hore (ursäkta språket). Därför började några yngre tjejer tjuta, "Go Colo!", när jag steg in i mitten och försökte hänga med i stegen så gott jag kunde.
Nästa vecka på literaturlektionen ska jag läsa upp de där svenska dikterna jag pratade om tidigare. Eftersom ingen ändå kommer att förstå något funderar jag på att lägga in ett "mikrovågsugn" eller "isoleringstejp" mellan raderna om ensamhet och olycklig kärlek. Detta för mitt egna höga nöjes skull. Dessvärre betvivlar jag att jag skulle kunna hålla masken. Aja kanske är värt det ändå. I så fall för första gången på länge blir jag den enda som inte är lost i translation.
Unas fotos
Pics från downtown Córdoba
Mi casa
Go home verano de Suecia
Guess what hijos! Jag kände att min vistelse här redan var upplagd för awesomeness, så dyker det här upp. Vad ska man säga. Ibland är Dios mer än nådig. Häromdagen beslutade Argentinas högstas domstol att det inte längre ska vara illegalt att inneha eller konsumera indian hay... ni vet, lamb´s bread, ace, chillums, funk, giggle weed, eller som Mr Mackey skulle ha sagt, "mary-ju-ana". Argentina följer i och med detta i Colombias, Venezuelas och Mexikos fotspår. Tanken med beslutet är dels att en lag mot marijuana skulle strida mot grundlagen som ger var person frihet att göra vad de vill med sig själva, och dels att ge polisen mer utrymme för att bekämpa den organiserade drogindustrin. Vi får väl se vilka resultat det här får. Det vore dock lite underhållande om halva skolan gick runt höga som Burj Dubai hela tiden. Och angående min entusiastiska inställning till detta förmedlat i början, vi ska nog ta det med en nypa salt. För att bibehålla min awesomeness måste jag även hålla fokus. Jag vet dock de som gärna hade bytt plats med mig. Sorry guys, ni får enbart hoppas på att Sverige inser vilket förtryck vissa medborgar av samhället lever i.
Det har framförts önskemål om en bild på mig i skoluniform. Det är ingen omöjlighet men hoppas inte på skolpojke i kinky skoluniform, sådan verksamhet bedriver jag inte.
Skoldagen flöt liksom alla tidigare på ganska bra. Eftersom man aldrig byter klassrum och bara har tio minuter mellan varje lektion är dagen väldigt effektiv. Jag vet inte om det är för att jag inte riktigt förstår språket och därför inte lärarnas instruktioner eller för att det helt enkelt är så, men ibland tycker jag det är jävligt luddigt vad vi ska göra och vad vi gör. Det är inte sällan jag frågar någon "qué hacemos". Lärare kan liksom dyka upp när, jag antar, lektionen ska börja men sen går det en halvtimme och ingen, inklusive läraren, verkar ha några ambitioner på att börja en lektion.
Imorgon ska jag läsa upp en dikt av Per Lagerqvist på svenska på literaturlektionen. Det har varit min enda läxa hittills. Och att läsa en svensk text inför 40 argentinare känns inte som den mest utmannande uppgiften. Vi kan väl säga att jag inte kommer ha ett akademiskt utmanande år. Mest prioriterat just nu är att lära mig spanska, en desto svårare uppgift. Fast jag är förvånad hur snabbt det har gott. Jag kan seriöst prata med random människor nu och om jag presenterar mig som svensk och förklarar att jag är utbytesstudent, så att de tar hänsyn till det i sitt tal, går det att upprätthålla en konversation om det mesta.
Dagens happening var utan tvivel min första tennisträning. För den ringa summan 200 kronor i månaden kommer jag att träna tennis två gånger i veckan. Väldigt bra är också att idrottsklubben (som typ erbjuder alla sporter i världen) bara ligger två kvarter bort.
Jag var lite osäker på hur det skulle gå idag. Jag träffade tränaren i måndags och berättade för honom att jag hade spelat i ett år för några år sedan. Det fanns ju en stor chans att han satte mig i en för lätt ellerän värre för svår grupp. Som tur var hamnade jag med en grupp på en alldeles utmärkt nivå. I början var det lite forehands och backhands som aspirerade på att bli homeruns, men mot slutet fick jag in slagen och tyckte jag skötte mig riktigt bra. Det är väl si och så med att förstå vad tränaren säger. Jag svarar, "sí" och "comprendo" på det mesta. Fast det krävs ju inte mycket innanför öronen för att fatta vad man ska göra när man har tre personer före en.
Träningen var väldigt rolig så jag kommer fortsätta med tennisen hela terminen tror jag. Det enda jag ställer mig lite tvivelaktig till är temperaturen. Förvisso hade jag inte tränat på snart tre månader, men att jag flåsade som en freaking kedjerökare efter tio minuter berodde nog mycket på att det var 33 grader idag. Det är alltså augusti guys. Augusti här motsvarar typ februari eller mars... Det är med viss nervositet jag följer väderleksrapporterna på kvällen.
Nej nu vankas det lite Playstation och fotboll före middagen. Igår åt jag middag klockan halv tolv, bara så ni vet.
Striptease istället för Uutiset
Jag kände att jag bara var tvungen det här med någon, och då är ju alla ni pobres i Sverige utmärkta. Tv:n står på här hemma mest hela tiden. Detta gör att jag tittar på mycket argentinsk tv. Och asså... naturligtvis finns det vanliga program typ nyheter och sånt, men resten... Programet jag ser på nu är typ en blandning av Bingolotto, Hjälp jag är med i en japansk gameshow (eller vad det nu hette) och Let's dance. Allt är tillsammans i samma program. För någon som inte talar så bra spanska är det helt pannkaka. Jag vet inte riktigt vad de som bor här tycker om programet, men jag förstår ingenting. Det saknas liksom en röd tråd. Det roliga och bisarra är att de som "let's dancear" är typ Gynning meets Rosing meets Playboy. Som mycket annat här är det svårt att förklara fullt ut. Jag funderar på att filma en snutt och lägga upp. På tal om det så har jag nu fixat drivrutiner för att lägga över saker från min mobil till datorn så snart kommer lite fler bilder från min omgivning.
Hasta luego amigos!
Soy Coló
Här i Argentina är så väldigt mycket billigare än i Sverige. Det har renderat i ett något angenämnt problem för mig. Framtill idag kunde jag inte handla något i skolan eller de lokala mataffärerna för jag hade för stora sedlar. Har ni hört!? Nu talar vi dessutom inte om 1000-lappar eller ens femhundringar utan om 100-pesosedlar vilket motsvarar en 200-sedel. Det är inte utan en viss känsla av jetset som jag glider runt på gatorn här nere.
Jag kan väl nämna att jag idag tyckte det var tid att göra något åt det här problemet. Så i sällskap av Jesi från min klass gick vi till stormarknaden för att bryta hundrasedelen. Kassörskan var lagom glad när jag räckte fram en hundrasadel som betalning för min 7-Up och Tic-tac. Inte för att det egentligen är så viktigt men jag kan ju nämna att Tic-tacen och 7-Upen kostade 8 kronor totalt, yeah!
Idag väntade mig den andra skoldagen. Vi börjar alltså halv åtta varje morgon vilket emellanåt framkallar en känsla av hopplöshet hos mig eftersom man aldrig har någon sovmorgon att se fram emot. Å andra sidan slutar jag runt ett-två varje dag istället. Imorse, och troligtvis bara en av många gånger, blev det ganska brottom. Jag och Rafa kör med ganska tajta marginaler. Morgonen ser väl ut ungefär så här: Vakna fem i sju, sätta på sig skoluniformen, äta något framför morgonnyheterna (som varje dag kör en random klassisk rocklåt som inledning) och sedan snabbt borsta tänderna. Idag stördes dock vårt schema av att Rafa i all jäkt började att intensivblöda näsblod. Resultatet av det blev att jag själv vandrade de tio kvarteren till skolan. Att detta ändå funkade och att jag kunde dyka upp i skolan själv utan större problem får stå som bevis för hur bra jag redan har kommit in i klassen.
Dagen var bra och kort. Jag har redan lyckats imponera på klassen med mina akademiska skills genom att få 10 (max) på engelskprovet idag. Egentligen behöver jag inte göra proven men att sätta ut rätt ord i meningar som, "she told __ he could go", känns inte som något jag behöver plugga inför. Som den käre Barney från How I met your mother skulle ha sagt så är det bara en fråga om awesomeness. Även idag tog jag med mig skolkatalogen samt ett album med lite spridda bilder från Sverige. Båda var en stor hit. Mest imponerade var nog tjejerna av hur många det finns på Kungsholmen. Jag ville inte riktigt reflektera över vilka konsekvenser en skolkatalog från Östra skulle ha haft...
Apropå hårfärg så har jag idag officiellt fått mitt smeknamn, Colo från ordet colór. Jag är än så länge den enda som har...ja men typ färg på håret, så jag kan vara ganska unik med namnet. Det najsigaste är att smeknamn använd mycket och ofta här. Därför kan jag presentera mig som Colo för lärare och personer om jag vill. Jag funderar på att ändra mina identitetshandlingar också, men om den saken får vi se.
Hasta la próxima vez, ake care niños
Aca mi casa es su casa
Eftersom er hunger aldrig verkar ha något slut tänkte jag göda er med lite av det jag bemötter är i Underlandet. Mer info om min värdfamilj har efterfrågats och eftersom jag redan tycks ha lovat att ett sådant inlägg ska komma får jag väl skrida till verket.
Min familj består av fem personer: Mamma Alicia, Pappa Javiér och de tre bröderna Rafa, Martín och Santiago. De är i mångt och mycket en helt vanlig argentinsk familj. Javiér har något form av dataföretag där han jobbar medan mamma Alicia stannar hemma på dagarna med den yngste sonen, Santiago. Santi, som han kallas (typ alla här har smeknamn), är typ världens gulligaste lilla treåring. Det var länge sedan jag vistades tillsammas under så lång tid med en treåring men min analys är ändå att Santi är ett förhållandevis stillsamt barn. Ibland får han ryck och ställer sig och skriker någonstans i diskantregistret, men för det mesta pratar han bara. Han pratar faktiskt mest hela tiden. Jag förstår inte allt han säger men han tycks inte bryr sig han fortsätter bara att prata om något annat istället. Om Martín finns väl inte så mycket att säga. Trots att han är ett eller två år yngre än jag och Rafa är han nog smartare än båda oss. Han går inte på slackerkonstlinjen eller ens i samma skola utan i någon skola en bit bort på någon form av ingenjörslinje. Ja ni hör ju, redan här hör man ju vem som är smartisen i familjen. Rafa då? Vi är lika gamla och det är med honom som jag går i Colegio Jesús María. Det känns ganska skönt att ha honom här eftersom han introducerat mig till människor och hjälpt mig med saker nu i början. Dessutom verkar han redan ha banat väg för vad som i framöver kommer att bli ett tungt nattliv på helgerna. Den här helgen var jag för jetlagade för att orka gå eller så, men han återvände hem först runt fem på morgonen. Jag tror kommande helg kommer att bli grym. Mina potentiella homies här verkar pepp på att dra med mig ut. Det var nog huvudämnet i de flesta av dagens diskussioner, om jag skulle hänga med dem ut i helgen och hur festande ser ut i Sverige.
Det där var min familj i korthet. För mer extensiva utdrag ur familjelivet här får man nog adressera mig personligen. Jag kan förstå att många är nyfikna på att få veta mer om min familj, men egentligen är de det mest normala här just nu. Jag är väldigt glad och tacksam att jag har hamnat i en så utmärkt familj. Mitt halvår eller år som jag kommer att bo hos dem tror jag kommer vara väldigt bra.
Justja, jag glömde skriva om dem men jag har redan hunnit möta flera ur släkten på både mammas och pappas sida inklusive mor- och farföräldrar. Återigen kan jag inget mer säga än att alla var mycket tillmötesgående och trevliga. Det måste vara något med attityden alla har här nere för var jag än kommer så känner jag mig som hemma efter någon halvtimme. Det är något jag redan fattat tycke för här, den mycket mer tillmötesgående men avslappnade attityden.
Nej hörni, jag vill inte övergöda er det sköter ändå Mcdonald´s.
To the next time, suerte!
Ciao!
Skola i lilla landet biff och bacon
Var ska man börja... var ska man börja... Tja, Simpsons här är dubbat vilket skapar en väldigt messed up bild av programet. Nej där skulle jag ju inte börja. Jag tror vi kör så här istället chicos, först langar jag tungt inlägg om min första dag i skolan och sen ett tungare ("heh") inlägg om min familj. Bildmaterial är än så länge bristande och det får vara så lite till. Säkerheten eller snarare pålitligheten är inte riktigt densamma här vilket innebär att min flashiga Olympus är ganska attraktiv att ta.
Jag vaknade faktiskt inte så nervös imorse. Egentligen, och det kanske kommer med hela George i Underlandet-känslan, så har jag inte varit särskilt nervös inför något. Allt är nytt och det är lite svårt att finna någon större känsla av hemma någonstans här ändå. Mitt schema är mer eller mindre väldigt enkelt. Jag börjar halv åtta varje dag och slutar runt ett-två. Eftersom det är vinter här fortfarande så är det endast gryning när vi steg upp runt sju. Känns ju lite b med tanke på att det väl fortfarande är ljust den tiden på dygnet i Sverige. Men här går vi mot ljusare tider vilket ni inte gör, ha!
Ganska tacksamt så var det prov första lektionen vilket innebar att fokus förflyttades en del från mig till det annalkande provet. En mjukare inledning helt enkelt. Efter att ha tillbringat en lektionen med att rita figurer på mitt block ringde klockan. I tio minuter har alla rast samtidigt innan man återvänder till samma klassrum för nästa lektion. Inför denna, vilken var matte, valde jag att köra lite av en presentation. På lite halvknackig spanska men med ett mästerligt lugn presenterade jag mig inför hela klassen och gav dem en kortare 411 på vem jag var och varför jag är här. Mitt lilla tal mottogs med spridda applåder men synnerligen glada ansikten. Jag tror mis amigos redan nu förstått att något stort är på gång.
Matten och kemin ägde båda rum i samma klassrum vilket nog ändå måste vara en av de största olikheterna här praktiskt. Våra resurser är ofantligt mycket bättre. Här sker all undervisning teoretiskt på en svart tavla med krita. Lite retro typ. Utan att vara allt för fräck vill jag säga att jag kände mig lite som något barn i en sådan UNICEF-reklam. Klassrummen är förvånansvärt lika, kalt tegel på väggarna, nedklottrade bänkar och en enda svart tavla på längst fram. Vad som kanske skiljer sig är att kidsen här inte riktigt mottar undervisningen med samma motivation som de i reklamen.
På tal om kids så bör jag nog ge ett kort referat om min klass och mina första intryck av den. Klassen utgörs väl av typ trettio elever, alltså inget märkvärdigt där. Uppdelningen killar och tjejer är även den inte någon märkvärdig. Attityden och ljudnivån är dock en helt annan. Kanske jag har vant mig vid att stökiga lektioner på Kungsholmen innebär en nysning längst bak i klassrummet... men jag tror ändå att mitt intryck på detta område skulle delas av många svenskar. Jävlar vilket kackel! Hela tiden! Den bästa liknelse till något som jag kan göra är filmen En värsting till syster 2 med Whoopie Goldberg. För er som har sett den så kan jag säga att klassen i många skeeden av dagen såg ut som klassen i den filmen. Så fort det ges utrymme till så kommer någon med ett skämt eller kommentar vilket mynnar ut i skratt och mothugg. Lärarna har typ ganska bra koll på grejer ändå och när de säger till på skarpen så blir alla jättetysta på en gång. Att alla, eller åtminstone de flesta, verkar ha en så slapp inställning till skolan gör att klassatmosfären är väldigt behaglig. Naturligtvis finns det säkert de mer och mindre stökiga typerna men totalt sett tyckte jag alla tog ungefär lika mycket utrymme.
Jag går i en konstinriktning där konstdelen av inriktningen ännu inte riktigt framgått för mig. Vi skulle ha någon form av drama idag men eftersom läraren inte var där resulterade det i håltimme. Tacksamt nog får ingen lämna skolområdet under dagen (Det finns grindar vid ingången så ingen kan egentlgien lämna) och därför hängde alla ändå i aulan där lektionen skulle ha hållts. Till en början var jag lite vilsen för alla sprang runt och spottade solroskärnorpå varandra, brottades och bildade böghögar. Nu tänker ni säkert, "Att pojkarna aldrig lär sig". Men icke då! Här var flickorna lika delaktiga i leken som killarna. Jag lyckades ändå finna två tjejer som inte verkade lika intresserade av att utsätta sig för åtskilliga kroppsvikter ovanpå sin egen. Med hjälplig spanska och många "más lendo" (långsammare) skapade vi en konversation. Allt eftersom fröna tog slut och lite för många kilon lagts på varandra anslöt sig fler och fler till den lilla ringen som bildats runt mig. Tillslut satt alla runt mig. Snacka om grym inledning! Jag satt och berättade om Sverige och frågade grejer om Argentina. Detta fortsatte hela håltimmen (!) och jag känner att en jag knappast kunde ha fått en bättre inledning på min skolgång här. Killarna verkar gilla mig eftersom jag spelat fotboll, gått på kickboxning och tjejerna tycks tycka det är lite kul med en kille som visar uppenbart intresse i mode.
Imorgon ska jag ta med mig bilder på alla er hijos samt skolkatalogen. Jag kände att mina påstående om att majoriteten i Sverige är blonda kräver bildbeviset.
Om någon timme är det middag och sen tror jag att jag inleder mitt nästa omfattande inlägg, min familj. På tal om mat så finns det en hund är i huset. Eller snarare så här; hunden är alltid ute på bakgården. Just nu är den inne dock. Jag vet inte det bara är jag men det känns som om hundens enda motiv är att hitta mat. Jag känner mig helt enkelt inte så uppskattad. Fast det kanske är ett resultat av att hundar här inte är så uppskattade. Men om los perros berättar jag någon annan gång.
Hasta luego boludos!
Imorgon börjar skolan att sluta
Mis hijos, jag glömde ju att nämna i det förra inlägget; JAG BÖRJAR SKOLAN IMORGON! Jag ska ingå i samma klass som min ädlste värdbror Rafa. Det känns ganska bra. Inte bara att jag har honom i samma klass som jag, men han går i någon konstlinje som inte riktigt verkar ha samma akademiska förväntningar på sina elever som Kungsholmens natural science-linje. Eller snarare så här, Rafa (generellt alltså alla i klassen), verkar inte ha samma akademiska förväntningar på sig själva. Han berättade för mig att han har ett prov imorgon och behövde plugga. Det slutade dock i att jag, han och förvånande även vår mamma satt och kollade på fotboll. Det här med att Argentina är ett fotbollsgalet land är inte någon lögn.
På tal om skola och sådant så kom jag häromdagen fram till en sak. Jag kommer att gå i den sista årskursen här motsvarande trean alltså. Eftersom året är upp och ner här så kommer ju mitt sommarlov i vinter. Det innebär alltså att jag har sommarlov mellan jul och någon gång i mars. För er som inte redan har räknat ut vad jag räknade ut häromdagen så kommer jag alltså att börja om samma år efter mitt sommarlov. Lite odd... Jag vet inte riktigt om folk kommer se mig som kungen i djungeln eller en misslyckade drop-out när jag dyker upp igen efter sommaren. Det återstår väl att se. Förmodligen blir det något i stilen med en återuppstånden Messias, men det är ju dock bara vad jag tror.
Turk på burk även här
Precis som hemma finns det många invandrare här i Argentina. Skillnanden är väl att typ alla egentligen är invandrare här så det är lite svårt att forma någon motsvarighet till Sverigedemokraterna. Argentinademokraterna...nej ni känner ju, det låter lite konstigt. Hur som helst, vad som är roligt är att människorna här som har ursprung i mellanöstern också kallas turkar. Men här är turk inte ett nedlåtande ord för någon från mellanöstern. Därför har det uppstått lite roliga situationer för mig, och ingen annan, när typ min värdmamma snackar om någon arbetskamrat som "turk". Exempel på rolig situation skulle kunna vara något i den här stilen, "Jag pratade med turken på mitt jobb och han sa...". Naturligtvis är det lite svårt att för mig att förklara varför jag börjar fnissa. Kulturkrock frågetecken!
Just nu är det lite svårt att organisera alla mina intryck, känslor och tankar och det är väl därför som ett mer extensivt inlägg om mina första dagar här i Argentina dröjer. Istället tror jag att jag för stunden håller mig till att rapportera om olikheter, konstigheter och roliga iaktagelser som jag gjort under dagen. Ärligt talat skulle jag nog kunna underhålla bloggen med sådana inlägg hela året eftersom ganska mycket här är ja... upp och ner helt enkelt. Den här gången har jag dock haft lite bättre framförhållningen än inför förra inlägget när jag lämnade er att hålla tillgodo med Blondinbella era stackare. Här kommer en första uppsättning bilder från Argentina.
Gatan där jag bor, Cerro del Morro
Mina lillebror Santi med ett tveksamt val av halsband
Buenso Aires, en tämligen oändlig stad
Fotboll för alla
Vill ni veta en märklig sak (utöver att jag gått och lagt mig direkt efter middagen tre dagar i rad vilket har varit runt tolv), just nu sitter jag och kollar på femmanna-fotboll på TV. Jag sitter och tänker på vilka tittarsiffror och vilken karriär jag kunde ha haft om bara NSK hade fått en chans i SVT eller Fyran...
Ni får snart en ny rapport från Upp-och-ner-världen, men till dess får ni hålla tillgodo med Blondinbella.
Un brazo hijos
Budgetteknik
Jag har just köpt en adapter till min dator. Den kostade åtta kronor. Sug på den Sverige!
En forsta rapport fran sodra halvklotet
Jag har nu tillslut valt att anda ta mig tid till att skriva ett forsta inlagg. Som rubriken redan har indikerat har jag inte tillgang till aao (ni vet nog vilka bokstaver jag syftar pa) och skriver alltsa fran familjen dator. Det existerar ett tradlost natverk men an sa lange har jag inte nagon adapter till min datorladdar sa jag forsoker anvanda datorn sparsamt. Dartill kan aven sagas att det dar tradlosa natverket just befinner sig pa okand ort, i alla fall inte i det har huset nar jag forsokte anvanda det igar.
En mer avancerad presentation av Den nya varlden, som vi nog anda far kalla det har stallet, kommer att komma sa fort min dator kan fa el och natverket valt att atervanda hem till sin rauter. Nagra saker kan jag anda redan nu beratta. Allt, verkligen allt, fran mjolken till himlen till bilarna ar annorlunda. Min varld ar mer an bokstavligen upp och ner just nu.
Resan hit, som for ovrigt totalt tog 35 timmar, var ganska skonsam. Den tretton timmar langa flighten mellan Madrid och Buenos Aires var mycket mer draglig an vad jag trodde att den skulle vara. Jag hade dock haft det battre om inte stolarna tva rader bort ockuperats av en smabarnsfamilj. Om jag vore foralder skulle jag mata barnen med Prozac eller nagot. Ni vet, gora dem lite tystare i nagra timmar. Jag vill inte klaga allt for mycket pa resan eftersom jag redan sagt att den var helt okej, men jag maste anda kritisera Iberias in-flight entertainment. Okej att on-demandsystem saknades, okey att individuella skarmar saknades och okey att ljudet i horlurarna var ganska tveksamt. Men att alla i planet som sag X-men: Origins tvingades sta ut med en bild varre an den fran en trasig digitalbox var ju ganska oanstandigt.
Nej nu racker det med bloggande for idag. Jag ska sa snabbt som mojligt lagga upp bilder bade pa Facebook och har fran resan och en mer kontinuerlig uppdatering av bloggen kommer att ske sa fort internet valt att inte leva pa rymmen och en adapter finns tillganglig for laptopen.
Take care hijos.
