Under strecket

Till havs som Jussi Björling sjöng. Ja det är dit jag är på väg. Inatt avgår familjebilen med havet och Argentinas ostkust som slutdestination. Tyvärr har min ständige vapendragare i familjen, Rafael, åkt till feststället Bariloche i södra Argentina över nyår, så jag får klara mig utan honom denna gång. Återkomst till Córdoba sker runt den nionde januari. Ett datum för hemkomst har ännu inte specificerats av mina föräldrar. Jag vet inte vilka Internettillgångar jag kommer att ha i den lilla kuststaden dit vi ska så jag kan inte lova någon vidare god uppdateringstakt. Men något ska vi nog kunna se till att ordna.

Tidigare ikväll såg jag filmen Paranormal Activity. Det var mest en slump att jag såg filmen. I brist på annat att göra stod valet mellan att gå och äta något eller se första bästa film på bio. Det blev en kompromiss. Jag och mitt sällskap utnyttjade den knappa halvtimmen mellan att vi köpt biljetterna och det att filmen började till att dela en overloaded burrito. Det var gott men kladdigt. Jag och mina utbytesvänner har satt i system att uppge falska argentinska namn de gånger tillfället ges. När vi köpte vår burrito idag och ett namn skulle skrivas på beställningen blev jag Jorge de la Vega. Jag påstod mig vara från Texas med avlägsen mexikansk bakgrund. Kvinnan bakom disken visste nog vad vi fnissande höll på med. I alla fall, tillbaka till filmen jag betalade 18 kronor för.

Här hade jag tänkt skriva om en svunnen jul och annat självömkande material tillräckligt egocentriskt för att kvalificera in sig i ett inlägg. Så loggar jag in på min blogg och ser att jag har inte mindre än tolv nya kommentarer. Jag vet att det är osunt och brist på fantasi att blogga om sin blogg, men detta synnerligen märkliga fenomen kan ju inte passera ouppmärksammat. Därför sätter vi oss ner och låter stilla utvärdera vad som var bra och dåligt med föregående inlägg.

Ibland när jag inte har något att göra sitter jag bara och hånfullt flinar åt folk på Facebook. Jag väljer nogsamt ut personer jag kan föreställa mig har töntiga Facebook-profiler och söker sedan upp dem för att konstatera hur rätt jag har. Det är ganska underhållande. Ett mönster jag ser hos många av dessa... "annorlunda" typer är att de lägger ner lite för mycket tid på att bygga ut sin profil. I brist på bildtaggar från fester, wall poster och annat aktiva personer har på sina profiler fyller dessa personer upp profilerna med allt möjligt ointressant. Det kan röra sig om miljoner gratisspel som kladdar ner profilen. Eller ingående personbeskrivningar som lika gärna kunde vara CV:n eller universitetsansökningar under spalten berätta lite om dig själv. Nej lilla du, ingen här på Facebook är intresserad av alla sporter du gjort i ditt liv eller vilket djur du gillar mest eller vad du skulle göra om du vann en miljon kronor. Det är en skör balans det där, hur man är aktiv på Facebook utan att tönta till det. När man gick i sjuan var det coolt att ha en sönderklottrad Playahead-profil med bakgrundslåt, bakgrundsbild och allt var man kunde köpa via sms. Men det var då. Nu är det inte fråga om att leva sitt liv på Internet utan att hålla jämna steg med omvärlden genom Internet.

Till att börja med kanske ni tycker rubriken är den töntigaste ever. Men det finns faktiskt en hamburgare på McDonald's här nere som heter så. Fast det var inte vad jag ville säga. Jag tänkte bara posta debiteringen som visade sig på mitt konto efter att jag betalat för två Big Tasty-menyer, en för mig och så la jag ut så länge för Laine (från Sydafrika). Hon gnällde på att det var dyrt jämfört med Sydafrika. Jag vet inte om jag är av samma åsikt.

Jag tänkte i korthet beröra ett ämne, eller snarare en händelse, som i mångt och mycket representerar Argentina. Efter flygplatsavskedet åkte vi alla tillbaka in till stan för att äta frukost. Jag och en annan tjej vek dock av från den stora gruppen för att ansluta oss till Dylan (från Texas) som var inne på postkontoret. Han hade i ärende att hämta ut julpaketet från sin ömma moder. Att hämta ut ett paket i Argentina är inte riktigt samma simpla process som det är hemma. Med andra ord är det inte fråga om att svänga förbi en ICA, köpa två liter mjölk, 500 gram pasta och hämta sitt paket. För att ställa in er på rätt kurs börjar vi med att postkontoret hade en halvt kvarter lång kö utanför dörren (precis som bankerna här också alltid har). Inne på det stora kontoret var stämning förvånansvärt stillsam. I det lilla väntrummet för att hämta ut paket rådde samma stillsamhet. Kanske hade kunderna resignerat till faktumet att inget gick snabbare av att föra oväsen. Dylan hade varit där i en timme vid det laget vi kom och hade två gånger tilldelats en ny nummerlapp till en annan kassa efter att hans nummer hade ropats upp. Vid det tredje försöket nåddes äntligen slutkassan. Jag frågar mig vilken funktion de två andra kassorna som endast vidarebefordrade personer fyllde för funktion? Efter att åtskilliga formulär hade fyllts i och skrivits under, avgifter betalats och passet kontrollerats, tilldelades han en lapp för att hämta ut sitt paket vid en disk lite längre bort. Ingen stod vid disken och gjorde inte så heller den kommande kvarten. Lätt frågande väntade vi på att någon skulle hämta oss paketet. Slutligen dök en man upp för att hjälpa oss. Innan han gick in på förrådet bad han dock om en avgift på 5 pesos (ca 10 kronor). Det är ännu oklart för vad. När Dylan räckte över en 10-pesosedel sa mannen att han inte hade växel. Eftersom varken mannen hade växel eller Dylan jämna pengar inleddes en kortare jakt på växel. Som Dylan klokt resonerade, "Man antar att problemet med ojämna pengar och behov av växel har uppkommit förut. Ett enkelt sätt att effektivisera den här delen av verksamheten vore att ha växel tillhands". Tillslut återkom mannen med växel och paket. Efter två timmars väntan hade vi äntligen paket i hand. Eftersom det genomgått tullinspektion var det öppnat. Mannen bakom disken hade, för att återsluta paketet, bryskt tryckt ner objekten och med en tejprulle dragit några varv runt kartongen. Julpaketet var en tveksam syn. Inte något jag skulle vilja ha under min julgran...

Min dygnsrytm har nu nått ett direkt osunt stadie. Jag har inkorporerat siestan i mitt förvrängda sömnmönster vilket rör om ännu mer. Idag gick jag upp 05:45 för att åka iväg till flygplatsen och ta farväl av en tjej från Tyskland som skulle åka hem efter sitt utbytesår. Man skulle anta att den tidiga uppgången föregicks av åtminstone några timmars sömn. Dessvärre var jag inkapabel till att somna tidigt efter att ha vaknat tre på eftermiddagen dagen före. Därför var det inte förrän runt fyra på morgonen som jag slutligen kunde falla till sömns i min säng. När farväl hade tagits och jag ätit än Big Tasty till frukost (vilket hade konsekvenser för resten av dagens aptit) återvände jag hem. Vid 15:00 gick jag till sängs för att sova siesta. Utan att ställa något alarm var jag väl medveten om att jag med all sannolikhet inte skulle vakna upp förrän mörkrets inbrott. Och mycket riktigt gjorde jag en korrekt bedömning. Klockan hade slagit halv elva när jag med trötta ögon ställde mig upp och kände ett lätt obehag. Rumstemperaturen hade stigit från oskön till direkt fientlig och luftfuktigheten var inte så mysig den heller. Jag kände mig lätt deprimerad över situationen. Den där lätt deprimerande känslan man kan få när man "sovit bort" hela dagen. Nu kunde jag försvarar mig med att jag faktiskt hade varit uppe i ottan, men till lite hjälp var det. Känslan av obehag och lätt frustration över att dagen gått förbi mig korrigerades effektivt med en lång, sval dusch. Min mamma har köpt Head&Shoulders mentol vilket är sanslöst uppfriskande. Det känns efteråt som om man har tvättat sig med ett Extra-tuggummi. På kort stund hade jag gått från supersunkig till fräsch och fin. Lika lätt kommer det nog inte vara att ställa tillbaka min biologiska klocka som hoppat flera tidszoner. Om jag inte misstar mig så lär klockan vara framåt sex när jag slutligen kommer ha lust och möjlighet att somna. Jag borde dock nämna att allt det här mycket sker på egen vilja. Jag är egentligen högst tillfredsställd med situationen och det faktum att mina föräldrar inte verkar bekomma sig över sömnvanorna jag har.

En annan sak som inte ingjuter allt för mycket tillförlitlighet och auktoritet är den här typens slips och skjorta. Jag tror inte sådant imponerar på Putin eller Berlusconi. Kanske på Sarkozy, men det är tveksamt det med.

Är det någon mer än jag som tycker det är lite ironiskt att stora delar av Nordamerika och Europa, precis efter den stora klimatkonferensen i Köpenhamn, drabbas  av de extremaste svöovädrena på decennier. Jag förstår varför ingen av världsledarna satte så mycket tilltro till Maria Wetterstrand&Co. Det är helt enkelt inte trovärdigt när man propagerar sänkta CO2-utsläpp för minskad global uppvärmning samtidigt som Washington D.C. råder folk att stanna hemma till följd av de många trafikolyckorna i den djupa snön. Nästa gång en omfattande klimatkonferens anordnas råder jag arrangörerna att hålla den på sommaren, så att inga tvivel uppstår. Alternativt vore att fokusera på det södra halvklotet och Córdoba, Argentina i synnerhet där temperaturerna mer låtit sig inspireras av växthustrenden. 

Nyss slog det mig hur blottad jag egentligen är på bloggen. Jag var i full färd med att skriva ett lätt hånfullt och sarkastiskt inlägg om en märklig person jag har kommit i kontakt med här nere. Men så insåg jag att personen ifråga med stor sannolikhet satt sig in i den här bloggen precis som den gjort sig insatt i mycket annat av mitt offentliga privatliv (läs Facebook). Det får en att lite inse hur oskyddat materialet på Internet egentligen är. Nu är det här frågan om en naiv liten tonåring som mest är irriterande nyfiken på vad jag har för mig, men det där kan lätt bytas ut mot en illasinnad och livsbitter Tony hemma i källaren utan några snälla intressen på sin agenda (Förlåt alla goda Tonys, men ert namn är lite skurkigt passande för skälet). Jag ska inte ändra mitt livsmönster, börja återvinna, varmduscha mindre än fem minuter, äta en balanserad kost eller ens skära ner den insyn mina 785 "vänner" på Facebook har i mitt liv. Det tål dock att tas i avseende nästa gång femton bilder taggas på dig med byxorna nere och misstänkt oidentifierbar flaska i handen. Jag har hört obehagliga historier om Rotary-folk som följt sina utbytesstudenter via Facebook och kommit läskigt nära sanningarna om vad de har för sig på nätterna. Så, sluta inte ha kul, men tänk er för en andra gång innan ni exponerar era liv för främlingar. Jag kallar mina "vänner" på Facebook för främlingar. Jag vill inte ens spekulera hur många procent av dem jag egentligen känner och promillen jag skulle kalla vänner.

Mina ambitioner att vila gick lite för bra. Vila suger. Det händer inget när man vilar. Nu känner jag att jag har vilat tillräckligt. Hoppas jag hinner ifatt min ickevilande omvärld snart. Att ligga efter är också tråkigt. Slut på meddelandet.

Ja ja, jag vet vad jag sa om för stora bilder. Men jag kände att jag ändå borde ge er ett bildligt exempel på, i stora drag, var och hur min Lucia tillbringades.

Så har klockan än en gång slagit allt för mycket när jag sätter mig ned för att sammanfatta den gångna veckan i ett inlägg. Förvisso föregås det inte av åtskilliga timmars bussresande, festande eller för få timmars sömn. Men det är nog så svårt att skriva ordentligt klockan kvart i fyra på morgonen. Vi får se vartåt det här leder...

Det har varit en slitig vecka med min egna klass studentskiva som avslutning. Klockan slår i denna stund halv åtta och det är nog dags att gå och lägga sig. När min kropp slutat likna ett kadaver ska jag försöka ge er en liten inblick i hur min senaste vecka har varit. Men till dess måste ni låta mig få lite sömn.

Ikväll vankas det studentskiva för att sedan imorgon avlösas med några dagars resande norrut. Jag är taggad på att komma iväg lite och återigen få se alla mina vänner från sydresan. Vilka äventyr vi hittar på vet jag inte ännu. Men det kommer nog bli fem ganska så vilda dagar. Eller ja, så vilda som man nu kan göra dem ute i öknen. För det är där staden ligger, i öknen. Over and out.

Till följd av att ha slumrat till i närmare sju timmar tidigare idag kunde jag inte gå och lägga mig vid ett, som resten av familjen. Jag har istället tillbringat de senaste två timmarna framför datorn i sökande efter något som möjligtvis skulle kunna underhålla mig. Sökandet skedde med hopp om att fina lite mer permanent underhållning än de senaste rubrikerna på Aftonbladet och fotoalbum på Facebook. För en stund engagerade jag mig åt att försöka finna volontärarbeten här i Córdoba. Jag hade någon idé om att jag skulle kunna ägna mig åt att lära hemlösa barn engelska eller något sådant. Jag har inte helt gjort slut med den tanken, men allteftersom jag läste om vad som fanns insåg jag hur lite det var jag. Det kanske är extremt självisk att resonera som så, att volontärarbete inte är "jag". Jag kom ändå fram till slutsatsen att det här året faktiskt till stor del handlar om mig och då ska jag inte låta påtryckningar från mitt eget samvete rubba det.

Min värdmamma och värdmormor påstår att jag har blivit längre. Själv kan jag inte avgöra säkert. Argentinare är generellt kortare än svenskar så ända sedan min ankomst har jag känt mig längre. Om nu fallet ändå är så att jag har växt kan det ligga mycket sanning i det min värdmamma sa häromdagen;  att det är på grund av att jag sover så mycket. För det är när man sover som kroppen växer samt sträcks ut. Ni förstår gravitationen har mer inverkar på vår längd än vad man kan tro.

Nyligen gjorde jag något som är väldigt förbjudet i mitt hem. Jag åt framför datorn. Förvisso använder jag inte den stora datorn utan min lilla, men jag tror förbudet omfattar hela skrivbordet på vilket datorn står. Att jag var så djärv berodde på att ingen annan var hemma och att jag hemskt gärna ville förtära mitt mellanmål i sällskap med både netbooken och datorstolen. En av de två går inte riktigt att ta ner till köket för bruk.

I mångt och mycket är Argentina och argentinare förvånansvärt lika svenskar. Visst finns det många och stora skillnader, men på det hela taget är det ganska intressant hur ett land så avlägset har en befolkning så lik vår egen. Reser man distansen Sverige-Argentina låt säga i sydostlig riktning istället för att hamna någonstans i Sydostasien, ja då lär man se större skillnader. Det finns dock ett särdrag hos argentinare och argentinska ungdomar som verkligen inte tilltalar mig. Egentligen är det en i mängden av många små olikheter. Men jag finner det mycket mer påtagligt eftersom jag inte gillar det.

Om ni känner att en dos tristess är på sin plats kan ni scrolla ner till bilden nedan och läsa Metro SDB Int A-aktiens kursutveckling den senaste månaden. Om ni anser att en smula irritation också är befogad låter ni blicken söka sig till utveckling under hela det gångna året. Annan urtråkig information går att finna på www.sr.se/p1/sjorapporten.se

Det är en skräckblandad förtjusning att åka bil med min värdpappa. Han är bilisten som min mamma skulle se dundra förbi i högerfilen för att sedan sucka och fråga sig vilken idiot som kör sådär. Jag insåg, när vi åkte bil hem från min mormor och morfars semesterhus en timme utanför Córdoba, att han är farsan man vill ha som liten. Jag antar att fler än jag som små satt och "tävlade" med bilarna i de intilliggande filerna i hopp om att köra om dem. Med min värdpappa hade det känts som Lewis Hamilton i förarsätet och pensionärer i körfältet. Idag tror jag vi slog rekord både i fart och fortkörning. Två gånger under den (egentligen) 1,5 timme långa bilresan (som vi avverkade på 45 minuter) lyckades min värdpappa dubblera farten på hastighetsskyltarna. Först, vid en raksträcka där det förväntades hållas hastigheter på 60km/h, toppade vi med 120km/h. Men bäst var i en ganska svettig omkörning där vägens skyltar aviserade 80km/h. Ni som är snabba i matte har redan räknat ut vad det dubbla innebar. För er som knappt klamrade er kvar vid ett G i matte A kan jag meddelade att nålen på mätaren hade sökt sig upp till 160km/h. Att säga att det båda gångerna rörde sig om enkelfiliga vägar utan ens ett vägräcke emellan gör bedriften än mer prestigefylld. Jag frågar mig dock vilken världsbild Santi 3 år gammal får där han i 160km/h fridfullt sitter i baksätet och frågar varför kossorna är bruna och varför bron går över en flod.

I väntan på att bli trött nog för att kunna sova fördriver jag tiden på Arbetsförmedlingens hemsida. Det är ganska underhållande att läsa olika platsannonser. Rubrikerna arbetsgivarna sätter ut för att attrahera arbetssökande är emellanåt väldigt lustiga. Bland mina favoriter återfinns "Mina armar och ben behöver en personlig assistent", "YOU: CHAMPION SELLER - GOAL: BE WORLD LEADER", "Ännu en säljannons? Nej, vi gör det på RIKTIGT". Min absoluta favorit blir ändå den uppenbart något falska marknadsföringen i rubriken "Roligt jobb som paketsorterare". Exakt under vilka omständigheter kan det vara roligt att sortera paket? Förvisso är den enda referens jag har till yrket scenerna ur Karl-Bertil Jonssons julafton när han nattid står inne på postkontoret och smäller ömtåliga paket i cementgolvet. Kanske är den bilden helt missvisande? Mina tvivel återstår ändå kring hur roligt det egentligen kan vara att sortera paket.

Just nu är jag frustrerat rastlös utan planer för kvällen. Jag har egentligen ingen rätt till att vara det.

Sommarlovet närmar sig med stora kliv. Idag infann jag mig på skolan klockan halv åtta som alltid men behövde inte närvara på den första lektionen. Sedan informerades jag om att vi var fria att lämna skolan. Att ha kravlat mig upp ur sängen den morgonen kändes ganska ovärt då. Men jag var ju tvungen att glädjas. Att vi släpps ut ur skolan så långt i förtid händer ungefär en gång i en livstid på Colegio Jesús María. Min skolas kontroll över vilka som kommer in och ut ur byggnaden är skrämmande lik ett fängelse. Enda skillnaden är väl att vi betalar för att vara där.

Usch så fel det blev. Här kom jag och lovade förbättring i bloggen för att sedan åter en gång tyna bort i ett stekande Argentina. Samma dag som Internet återvände krävdes jag artigt på min dator av min klass. Jag tror det har omnämnts tidigare här i bloggen, men igår hade min klass avslutningsarbete, i form av en pjäs, premiär. Argentina är inte ett land med datorer i överflöd så som hemma. Därför blev det struligt när den avsedda datorn för ljudhanteringen under pjäsen inte längre var tillgänglig. Vissa kom ihåg den söta lilla netbooken jag hade gömd i hemmet och bad mig ta med den. I övning inför mitt agerande på scen gömde jag skickligt mina högst tveksamma tankar inför att dela med mig av min dator och sa vänligt "ja". Precis som misstänkt blev följdfrågan någon timme senare om de kunde behålla datorn natten söndag till måndag för att arbeta med låtarna. Måndag hölls premiären men succén var så stor att vi tvingades till att hålla en fjärde föreställning idag så att alla i skolan skulle få möjlighet till att se den. Där har ni mina högst giltiga skäl till att jag ännu en gång frånvarat i bloggtjänsten.