Till slut...
Det har gått 5 dagar och 14 timar sedan jag sist skrev ett inlägg. Jag hoppas någon överlevde det uppehållet. Själv kravlar jag på golvet med intravenöst kopplat till routern. Jag har varit utan Internet i flera dagar nu. Ni vet inte hur det är. Sakta märker man hur ens sociala förmågor börjar förfalla och talet blir sämre. Omvärlden springer ifrån en. Man dyker upp försent till träffar för man missat posten på Facebook. Man gråter sig till sömns varje natt i brist på msn. Jag ska ta mig i kragen och försöka återupprätta den ståt bloggens uppdateringstakt höll för en vecka sedan. Men var goda ha överseende med det som skett. Jag mår inte bra och ska inom kort begära kompensation från mitt försäkringsbolag för den skada som har vollats mig.
Jag är påväg
Idag gav Javier mig en ny mobil. Tydligen hade han fått en gratis när han ordnat mitt abonnemang. Det sparade mig 300 kronor och formulärsbök. Precis som med många andra saker så är det mycket som stör när man ofrivilligt byter ut en gammal sak mot en ny. Eller egentligen så är den mobil jag har nu en äldre modell än min K810i. I vilket fall som helst så är det någon LG och jag gillar den inte speciellt mycket. Funktionerna är väldigt sparsamma och dumt sammansatta. Manualen var inte till stor hjälp. Att den bara var på spanska var ingen överraskning, men budgetnedskärningarna till följd av finanskrisen verkar ha drabbat manualskribenterna hårt. Jag fick mest förklaringar på vad saker var mer än hur man använde dem. Därför vet jag fortfarande inte hur jag höjer/sänker volymen på mobilen, stänger av det förbannade pipet varje gång man trycker en knapp eller hur man sätter på knapplåset. Kanske jag klurar ut det med tiden. Med hjälp av manualen har jag i alla fall fått det klart för mig att knapplåset är ett knapplås som låser knapparna. Tack LG.
***
När jag satt och pillade på den nya mobilen kom jag över meddelandemallar med förinstallerade sms. Jag antar LG baserar de utvalda meddelande på vad de tror och vet är de mest frekvent sända typerna av sms. Man ställer sig frågande inför dagens samhälle när alla förutom ett, som löd "Jag älskar dig", var ungefär "Var är du?", "Jag kommer bli sen", "Vilken tid skulle vi ses" och "Kan vi träffas den..". Är det verkligen så här vi lever våra liv? Jag blir lätt deprimerad. Alicia sa till mig för några dagar sedan att hon hade läst en artikel som handlade om hur man hälsar numer i telefon. Mobilen har blivit ett så ofta använt instrument för att stämma träff men också för att omdirigera möten och dylikt. Därför, nuförtiden, när man hälsar i mobilen inleder man inte samtalet med "Hur är det?" som man gjorde förr. Istället börjar samtalen oftast med "Var är du?". Sett till vad LG förutsätter att vi önskar skriva kanske artikeln inte var helt fel ute.
Som bortblåst
Okej, situationen som inträffade igår har verkligen gått över. Nu har mina föräldrar frågat mig ett femtal gånger om jag verkligen inte ska gå ut och om de inte kan ta mig någonstans. Min mamma beskyller även sig själv för min ovilja att lämna huset ikväll. Hon anser sig ha gjort mig osäker med dem efter att hon varit irriterad på mig. Jag står ändå fast vid mitt beslut. Ärligt talat så är jag ganska trött och har ingen större löst att gå ut. Jag har märkt hur de många möjligheterna till utgång gör att man inte springer efter fester som om det inte fanns en morgondag. Dessutom försöker jag hålla nere utgifterna något. De senaste tre månaderna har varit ganska kostsamma och min i förväg uträknade veckobudget har jag spräckt varje vecka. Så för att inte behöva tvätta bilrutor i gatukorsningarna den sista månaden i Argentina väljer jag att stanna hemma ikväll.
Manu Chao
Igår ströks jag mot fler svettiga mansöverkroppar än någonsin förr. Igår förlorade jag min mobil. Igår dröp jag själv av svett och spilldes öl på. Igår hade jag ändå en grym kväll.
***
Manu Chao tror jag tar priset som bästa konsert hittills. Den slår The Wailers. Medan jag hoppade, klappade och sjöng med i sångerna insåg jag hur viktigt det är med rätt sällskap. Det förhöjer upplevelsen så. The Wailers såg jag med, förvisso mina argentinska vänner, men det var inte samma sak som att gå med mina utbytesvänner igår. Och ja, jag nämnde ju i början att jag förlorade min mobil. Någon gång under den en sång långa perioden som jag vistades i the moshpit försvann min mobil. Med all sannolikhet blev den stulen. Det är oftast så med saker som försvinner i Argentina. Jag hade ändå svårt för att känna någon större förlustångest. Det var ungefär som när en riktigt gammal människa dör. Det känns sorgset att personen ifråga dött, men å andra sidan handlade det om någon som varit med väldigt länge och som helt enkelt följde tidens oundvikliga lagar. Min mobil hade som mänsklig motsvarighet nog både brottats med demens och äldrevård.
***
Dessvärre hade min mobilförlust andra mer ångestframkallande följder. Jag hade sagt till Alicia, när jag lämnade hemmet klockan fem, att jag skulle höra av mig under kvällen och så för att ge henne nattens fortsatta planer. Efter att ha förlorat mobilen hade jag ingen möjlighet att ringa henne. Mindre bra kan jag inget nummer till någon i min familj. Jag var även utan 118 100, dator och telefonkatalog. Konsekvensen av att inte ha hört av mig under hela kvällen och kommit hem strax efter tre blev en väldigt förmanande utfrågning. Omtänksam moder som hon är hade hon naturligtvis oroat sig en hel del. Situationen lättades lite när det uppkom att min mobil försvunnit, men jag tror ändå hon var fortsatt irriterad på mig i morse. Nu är dock saker tillbaka till det normala. Gårdagens fadäs har redan blivit ämne för skämt, så som tydligt framgår har händelsen alltså redan preskriberats. Jag tog ändå valet att ikväll stanna hemma. Utöver det faktum att de redan innan gårdagen hade bett mig komma hem tidigare ikväll, för att vi imorgon ska iväg tidigt på en familjträff, så känner jag att det vore onödigt att pressa någon toleransgräns genom att begära utgång ikväll med. Och jag känner att konserten igår toppade min helg på ett bra sätt. Nu blickar vi istället fram emot nästa veckas dunderfekke och skolavslutning om två veckor.
***
Eluttaget ger ifrån sig små blixtar varje gång jag kopplar in min datorsladd med en halvtrasig adapter längst ut. Bör jag akta mig? Argentina använder sig också av 220 volts spänning i uttaget. Dör man av det?
Inte förtjust
Andra jobbar hårt för att uppnå bra betyg på sina examensprov. Jag jobbar hårt för att komma på bra ursäkter till varför jag borde vara ute på skolgården och göra ingenting istället för på lektionerna. Två sidor av samma vardag kan man säga.
***
Jag har minne av att jag någon gång under dagen kom på ett jättebra ämne för dagens inlägg. Frustrerad tvingas jag erkänna mig besegrad av min annalkande Alzheimer. Så istället rullar vi tillbaka bandet till i eftermiddags och mina upptåg då, för de kommer jag ihåg. Idag hade den nya filmen New Moon ur Twiligh-serien premiär i Argentina. Jag hade blivit inbjuden av två tjejer året under mig att gå med dem på premiären och tackade gladeligen ja. Sällskapet var gott. Tyvärr höll inte filmen samma klass. Jag vet inte hur jag kan säga det här utan att låta könssegregerande och manschauvinistisk. Egentligen är jag lite av en hycklare när jag börja döma ut könsroller efter gårdagens kritiska inlägg. Vad jag hade tänkt säga var i alla fall att jag ser varför Twilight har slagit igenom i målgruppen tjejer 10-20. Och jag förstår varför det inte är många killar i samma ålderspann som kan säga att de har läst böckerna. Den melankoliska romansen med sina Romeo&Julia-nyanser, triangeldramat, en huvudrollsinnehaverska som aldrig är glad och framför allt (i filmen) en av många ansedd den snyggaste killen EEEEEVER, OMG OMG OMG OMG!!! Mmmm... så skulle det ha låtit om jag inte ståtade med majoritet testostron i kroppen och smak för kvinnor.
***
Filmen var alltså en besvikelse. Det jag huvudsakligen saknade bedömde jag vara en variation i handlingen. Visst visst händer det en massa saker. Men det känns som om rollfigurerna befinner sig i ungefär samma misär och brustna hjärtans förtvivlan hela tiden. Det som jag anser gör en bra film är att man följer med filmens olika figurer på en känslomässig slingrig väg. Många saker behöver inte hända för att framkalla denna effekt. Dagens film åstadkom ungefär det motsatta. En massa saker hände hela tiden, men utan att framkalla någon som helst känslomässig upplevelse. Jag tror dock jag var ensam om den här åsikten. De dryga hundra små förtjusta flickorna jag delade salongen med tycktes åka flera känslomässiga åk på Balder under filmen. Jag blev lite trött när indiankillen drog av sig tröjan för femte gången och publiken suckade minst lika förtjust som första gången.
***
Nu kom jag på vad jag hade tänkt skriva om, tror jag... Igår fick jag besked om vilket mitt kommande hem ska bli när Rafael åkt till Holland i januari. Det har ju varit lite till och från med den framtidsplanen eftersom jag inte hade så stor lust att flytta till den egentligen avsedda kommande värdfamiljen. Jag har aldrig träffat dem så det är inte det. Det var snarare att de bor far as hell från där jag bor nu. En resa från dem till mina kompisar jag har här skulle med buss ta ungefär 1,5 timme. I wont put up with that. Tack och lov var Rotary flexibla och min morfar drog i några trådar. Så nu har jag istället omdirigerats till en familj bestående av föräldrar och två bröder (11 & 18) som bor väldigt centralt. Utöver faktumet att jag bokstavligen bor vägg i vägg med Córdobas största shoppingcenter så har jag ungefär 25 minuters promenad in till vad vi kan kalla Córdobas motsvarighet till Sergels Torg. Pretty sweet.
En annan syn på saker
Idag inträffade den största kulturchocken jag hittills har erfarit här i Argentina vill jag säga. Det var sista lektionen och ämnet var religion. Egentligen vet jag inte riktigt vad vi gör för varje gång vi har det här ämnet används lektionerna till annat än vad jag anser vara religion. Lite som de där lektionerna man hade i högstadiet som varje vecka gick till att diskutera klassfrågor mer än typ geografi. I alla fall. Liksom alltid flöt lektionen iväg i svävande diskussioner kring diverse saker. Jag vet inte hur, men på något sätt landade det öppna samtalet på homosexualitet. Inget fel med att beröra det ämnet. Tvärtemot var jag idel öra att få höra vilka åsikter mina klasskompisar hade i ämnet. Mer därtill eftersom det finns en helskön kille i min klass, Martín, som är öppet homosexuell. Kanske var det utav det skälet eller utav det skäl att jag har en svensk och därmed mer öppen syn på homosexualitet än många här som jag chockades av vilka åsikter som uppkom. Eller egentligen var det så här. Bland de som hade något att säga ansåg väl ungefär hälften att alla hade rätt att leva som de ville och att det borde respekteras. Ingen uttryckte någonsin ett uppenbart ogillande för homosexuella även om det var det underliggande budskapet i vad vissa sa. Men inte heller det var vad som fick min puls att stiga och en viss irritation uppstå inom mig. Nej vad som chockade var det min lärarinna sa. Oundvikligt gick diskussionen från att bara vara diskussion kring hur homosexualitet borde definieras (genetiskt, psykologisk, bra eller dåligt?) till frågor som huruvida gay par borde få gifta sig i kyrkan och adoptera barn. När vi kom in på det ämnet uttryckte min lärarinna följande åsikt. Hon sa att hon inte hade några problem med homosexuella men att hon inte ville ge dem möjligt till adoption. Hon sa att två pappor eller två mammor skulle orsaka en traumatiskt uppväxt för barnet. Jag vet inte vad hon baserar det på. Jag kunde inte helt hänga med i hennes argument och resonemang eftersom ämnet krävde vissa ord som jag inte är bekant med. Men den generella bilden hon gav var att hon inte ansåg homosexuella par ha rätt till adoption. Detta kan jag acceptera som en annans åsikt, även om jag som lärare inte skulle uttrycka den i en klass. I synnerhet inte i en klass där jag vet att det finns en öppet gay kille. Vad som blev droppen för hur långt jag ansåg henne ha rätt att gå i sina frispråkighet var när hon uttryckte sina tankar kring att ha ett homosexuellt barn. Hon sa att det skulle göra henne ledsen om hennes barn hade visat sig vara homosexuellt. För mig är det oförståeligt hur man kan stå och säga något sådant inför en skolklass. Vilka homofobiska budskap ger man inte. Mer än detta så drog hon väldigt plumpa paralleller till dödliga sjukdomar och andra genetiska defekter. Som om de sakerna skulle vara synonyma eller av liknade art som homosexualitet. Hon frågade vid ett tillfälle mig hur saker såg ut i Sverige. Jag försökte så rakt som möjligt trycka upp i ansiktet på henne att jag kom från ett progressivt och mycket mer förstående samhälle där homosexualitet var accepterat i mycket större utsträckning även om det förekommer diskriminering i Sverige med. Genom detta uttryckte jag även mina egna åsikter i ämnet som jag antar framgår tydligt i ovanstående text.
***
Jag gjorde en iaktagelse idag som inte har något att göra med det jag skrev innan. När jag passerade videobutiken något kvarter från min skola märkte jag för första gången att lokalen även hyste ett gym. Tycks mig ganska händigt. Hyr din film och gör några set i bänkpressen.
Solicitud de amistad
Utanför mitt fönster blixtrar det vilket skapar ett vackert skådespel över himlavalvet. Regnet har med korta mellanrum öst ner under kvällen. Det är ganska lovande. Kanske den rådande vattenransoneringen kan få sig ett slut. Ja, det är så det förhåller sig. På sina håll kring staden Córdoba har vattenreserverna helt tagit slut. På andra håll förs en hård ransonering. Där jag bor är det än fritt användande av vatten även om sparsamhet efterfrågas. Mest utav samvetsmässiga skäl för att värna om det lilla vatten som finns. Jag har kortat ner mina varmduschar och duschar över huvudtaget. Det är min uppoffring.
***
Jag kan knappt vänta på att få sommarlov. Skolan känns allt mer meningslös för var dag som går. Jag gör allt mindre men tvingas ändå vara kvar fram till vi har slutat. Vi ska vara glada hemma i Sverige att vi har så fria förhållanden kring skolan. Här, trots att jag går i motsvarigheten till tredje ring, så kan man inte lämna skolan utan tillåtelse. Och tillåtelse ges bara om det handlar om sjukdom eller liknande. Man måste även infinna sig klockan halv åtta på skolan vare sig man har lektion eller inte. Alltså ges det inte ut några sovmornar även om det i förväg har rapporterats att första lektionen är inställd. På grund av allt detta tvingas jag driva runt inne i skolan trots att antalet lektioner har sjunkit drastiskt. Det gör mig frustrerad. Mina argentinska vänner är väldigt upptagna med sina examensprov så att drälla runt med dem är inte lika kul längre. Jag tröttnar även på att prata spanska och så emellanåt. Jag är väldigt tacksam över att ha Naima och Maita i skolan. De är också utbytesstudenter. Vi har blivit väldigt bra vänner. Men som Nelly Furtado sjunger, "Why do all good things come to an end?" Både Naima och Maita återvänder till sina respektive länder i slutet av detta år. Den lilla kärntrupp av utländska kompisar jag har konstruerat kommer efter sommaren att ha decimerats markant. Det känns som om flera av mina vänskaper kommer lida sorgsna slut. Eller ja, vänskaperna kommer ju fortsätta med alla de kommunikationsmedel vi har idag. Men den vardagliga relationen får sig ett slut.
***
Min ambition att se många filmer här har de senaste dagarna fått sig lite en renässans. Igår avslutade jag The Big Lebowski och idag såg jag filmen Das leben der anderen. Båda filmerna hade jag redan sett innan, men jag såg dem igen. Filmer måste vara riktigt bra för att jag ska välja att se dem mer än en gång. Mitt liv här skulle kanske kunna bli en film... Jag skulle inte se den igen.
I obide
Ikväll var jag ute för tredje dagen i rad. Egentligen råder det väl inga större konstigheter kring detta eftersom två av dagarna var helg. Jag tyckte ändå det borde nämnas eftersom det ganska bra återspeglar det liv jag lever just nu. Skolan har för mig växlat ner till ett dagligt tidsfördriv. För de elever med akademiska ambitioner och tvång är denna sista tid på terminen den värsta. Varje dag fram till vi slutar har de examen i minst ett ämne. Eftersom jag inte får betyg i något ämne skriver jag så fåniga svar jag kan på proven och lämnar in det efter fem minuter. Idag resulterade det i att jag hade en och en halv lektion totalt sett. Det slår fredagens slackerdag med en halv lektion ungefär. Imorgon har jag engelskaexamen. Jag tror jag har en chans på högsta betyg där. Men jag låter allt vara osagt! Jag har ju inte pluggat något. Vad
har jag gjort egentligen?
***
Idag, efter en snabb lunch hemma, tog jag en taxi med mina nyfunna nära vänner Maita och Naima in till city. Att splitta en remis (som är en annan form av taxi, exakt likadan med annan färg) mellan tre personer kostar mig ungefär två kronor mer än att ta bussen. Känns ganska värt. Splittat på tre kostar en tur in till stan runt 5 kronor per person. Känns ganska värt det också. Vi åkte in till stan för att fira Naimas födelsedag som ägde rum idag. Jag tyckte in hon utstrålade så mycket födelsedag egentligen. Jag har börjat prata om filmen The bid Lebowski med allt och alla. Tragiskt eller inte märker jag hur mitt liv alltmer börjar likna The Dude's liv. Hur ska vi tolka det? Min nya hippieväska i stickad lamaull ackompanjerad med mina idrottsshorts utan fickor som är det skönaste plagget jag kan bära i denna hetta ger mig oundvikligt en ganska slapp image. Mina solglasögon och en urtvättad Jimi Hendrix-tröja gör inte saken bättre. Jag har också blivit tjockare. Jag kanske borde köpa en matta och börja röka marijuana och bowla? Då skulle jag praktiskt taget leva The Dude's liv. Fast nej, mina solglasögon får mig att se ut som Walter. Det är både Antoine och jag överens om.
***
Okej, det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig egentligen. Jag är för inaktiv tankemässigt om dagarna. Att faktiskt organisera tankarna kring ett tema och hålla sig till det fungerar inte länge. Min PowerPoint-presentation som jag måste göra om Sverige inför Rotary om två veckor kommer att gå åt helvete. Eller vad tror ni? Jag kanske tar upp The Dude igen... Utan att vara en bra förebild är han ju ändå en. Som The Dude säger: The Dude obides. Samma sak gäller för mig och Argentina; The George obides.
Aldrig hund
Jag sitter just nu ute på vår lilla terrass och gläds åt att WiFi-signalen når hit. Detta innebär att jag kan sitta med min bästa vän utomhus de varma sommarkvällarna. Det finns dock ett litet störningsmoment som jag tror jag har tagit upp förut här i bloggen. Den heter Sandi och är irriterande. Sandi är hunden som jag fortfarande inte förstår varför min familj har. Den är i princip hela tiden på bakgården och lämnar bara ibland för att få följa med när vi åker till min mormor och morfars sommarhus. Jag förstår inte riktigt vem den är till glädje. Den får sällan komma in i huset för den hårar ner golvet och saker. I sin helhet känns det som den är ganska ovälkommen i det här hemmet. Själv tillhör jag skaran av boende här i huset som inte är så förtjust i hunden. Varje gång jag går ut gör jag mitt bästa för att inte bli slickad på. Det är emellanåt ganska svårt. Just nu gör jag mitt bästa för att hålla henne borta från datorn. Jag är inte mycket till hundmänniska vilket nog kan uttydas från ovanstående text. Än mindre gillar jag att behöva bo med dem. Jag ska göra allt som står inom min makt för att aldrig behöva bo med en hund. För ärligt talat så finner jag inget skäl till att ha en. Vissa kallar det människans bästa vän. Kanske det, men jag har gått om människovänner så att släppa in ett kostsamt och nedsmutsande djur i mitt hem, det går jag inte med på. Möjligtvis om jag bodde på en bondgård och arbetade som en bonde för då har man ändå så många andra smutsiga djur.
***
Nu har Sandi gått. Jag låtsades kasta iväg en sak och hon vandrar vilset runt på gräsmattan förbryllad över situationen. Jag tror jag gör samma sak när hon kommer tillbaka och vill leka igen.
Med ett leende på läpparna
Klockan har passerat fyra på morgonen. Det är inte lång tid kvar tills jag slipper ställa tillbaka dygnet igen efter varje helg. Mina obskyra dygnsrytm tror jag är vad som orsakar att jag frekvent finner mig lätt förkyld och i skolan alltid trött. Den här helgen tycks inte bli ett undantag. Igår var vi på en familjemiddag hos min "morbror" som firade sin födelsedag. Med förutsättning att det var ett familjefirande förväntade jag mig återvändo hem runt ett-halv två. Att jag skulle somna med de små barnen halv tre och väckas fyra för att åka hem var inte lika väntat. Man kan inte alltid vara på topp. Ikväll var jag nästan det. Efter att ha varit på bio lämnade stora delar av sällskapet mig för att åka hem. Jag och min belgiske vän Antoine stannade dock kvar inne i stan. Vi satte oss på en restaurang belägen på ett hustak där vi åt supé. Varje läge ensam med någon annan för en längre stund framkallar liksom automatisk en mer seriös stämning där man i de flesta fall lär känna personen lite bättre. Ikväll faller in i den kategorin. Restauranggäster runt omkring oss var nog ganska övertygade om att vi redan kände varandra väldigt bra. De många blickarna mot det lilla bordet vi två delade skvallrade om vad gästerna antog våra sexuella preferenser vara. Situationen var ganska underhållande. Hela kvällen var till mitt nöje. Ett nöje till priset av inte mycket mer än hundra kronor. Jag hade knappt nått in till stan med taxin hemma i Sverige med en sådan budget. Hur ska jag förhålla mig till livet och till vilket pris det erbjuder mig sina nöjen vid min hemkomst? Ni har mycket att leva upp till vänner mina.
Köttslig njutning
Idag när jag åt middag måste jag ha slagit något personligt rekord. För tredje dagen i rad bestod min middagsmåltid av en biff med tillhörande sallad. Biff och sallad. Inget mer. Kött och lite grönsaker. Jag tar förgivet att ni förstår vad jag menar. Det är onekligen lite märkligt att konsumera sådana stora och koncentrerade mängder kött. Jag antar att vissa av er, utav samvetsliga skäl inte äter kött. Jag tillhör inte den skaran. Som jag förstår det har den argentinska kossan det ganska bra. Bättre än vad många människor i Argentina har det. Därför har jag istället helt bojkottat människokött. Jag stödjer inte konsumtionen av den varan.
***
Styckeindelningen blev en favorit i repris. Jag orkade inte öppna Internet Explorer som tillåter mig utföra indelningar av stycken med ett mellanrum. En av få fördelar med den webläsaren. För er som ännu velar mellan Firefox och Explorer råder jag er att helt vända riktning och använda Google Crome. Det finns dem som är rädda för att bli hackade och få sin information stulen om de använder den webläsaren. Vilka tror de att de är? Om någon gärna vill nå dig via Internet är jag ganska övertygad om personen ifråga gör så vare sig du vill det eller inte. Eller har jag läst för mycket Stieg Larsson? Alla kanske inte är som Lesbeth Salander.
Mitt liv som hund
Idag när jag gick ut för att hänga upp mina shorts på bakgården kom, liksom så många gånger förr, vår understimulerade hund Sandi fram till mig. Med sina vattniga hundögon tittade hon ömkligt upp på mig. Som tur var valde hon att behålla den annars frekvent vädrande och slickande tungan inne. Tyvärr har hennes ovanor gjort att jag inte alltid uppskattar hennes närvaro. Men eftersom Sandi idag var omtänksam nog att inte besudla mina kläder med hundsaliv gav jag den uppmärksamhet jag ansåg att hon förtjänade för stunden. Utan att tänka mycket på saken började jag gullprata med henne på spanska. Hela sammanhanget antog liksom att spanska skulle vara språket. Men när jag stod där insåg jag att mina ansträngningar att böja verb i andra person preteritum egentligen var ganska obefogade. Jag tror inte Sandi vet så mycket om andra person i preteritum, hon vet nog inte så mycket om något i spansk grammatik. Jag kan lika gärna stå och rapa henne i ansiktet och hävda det vara ett språk. Självklart har jag inte för avsikt att göra det, jag vet allt för många som skulle uppsöka mig med klagomål om jag tog mig för något sådant. Men vad jag vill säga är att djur nog inte kan tala något mänskligt språk så bra. Så nästa gång ni söker böjning för andra person preteritum på främmande språk, växla till svenska. Det gör fan ingen skillnad.
Studievägledning
Imorgon ska jag återvända till skolan efter tre veckors frånvaro. Det kommer nog kännas lite märkligt. Jag hade kunnat korta ner min frånvaro till två veckor och fem dagar men jag valde väldigt ansvarsfullt att stanna hemma i två dagar eftersom den svåra sjukdom jag hade ådragit mig var ytterst nödvändig att behandla med mycket sömn och hemmavistelse. Nu är jag dock ganska trött på att behandla min grava förkylning. Att sova till ett varje dag är inte så lockande när man måste tillbringa resten av dagen med att försöka underhålla sig på egen hand. Så imorgon återvänder jag till studierna.
På tal om studier så har planerna för nästa års skolgång korrigerats lite. Tidigare var jag inne på att gå en universitetskurs i mode och klädesdesign. Detta insåg jag vara en alldeles för ambitiös idé. Dessutom skulle det vara fråga om att betala för utbildningen. Den pressen skulle göra mig utbränd. Istället ska jag läsa spanska på språkinsitutet istället. Det ska jag förhoppningsvis göra med två av mina utbyteskompisar. It rules.
Jag har sommarlov snart också. It rules too. Ni har inte sommarlov snart. It sucks.
Spridda tankar
Nu jävlar fick ni något att läsa va! Och jag min stackare som legat sjuk hela dagen. Jag tycker så synd om mig själv. Nej, egentligen är jag ganska nöjd över att vara snuvig för det är inte det minsta störande och jag kunde sova till halv fyra på eftermiddagen. Frågan är om jag... har ork, att gå till skolan imorgon.
By the way så ser det just nu ut som om det blir Mánu Chau-koncert för min del om två veckor. Har inte lyssnat så mycket på dem, men jag känner att jag lite bör utnyttja var chans jag får att se lite större band här i Argentina, det kostar liksom en bråkdel av vad det gör i Sverige.
Det känns som om jag har något mer att säga er men jag vet inte... Jag mår väl helt okej efter omständigheterna, men det är hissnande hur omtummlande saker kan vara. Numer kan jag väl säga som så här, jag kommer inte himmla med ögonen när ni kommer krypandes till mig som mänskliga vrak och gråter över brustna hjärtan.
Jag måste ladda ner lite mer Kent och Håkan Hellström så att jag även kan sitta inne i mitt rum och bli sentimental. Just nu har jag dem bara på Spotify och mitt rum är ett hörn av huset ditt internet aldrig når.
South Trip
Så är stunden kommen. Jag har gjort mig redo för detta en tid tillbaka och ikväll skall saker redogöras för er, sanningar ska avslöjas och mirakel ska berättas om. Läs om Bibeln en fjärde gång och märk väl likheterna mellan mig och han Jesus.
Nej, kanske inte då... Jag ska inte göra något speciellt. Bara försöka klämma in de tre bästa veckorna på år och dar i ett drägligt långt inlägg. Bilder levereras sparsamt här i bloggen eftersom Blogg.se inte erbjuder en särskilt snabb service för uppladdning. Istället återfinnes de på min Facebook. Jag förmodar att alla mina läsare utgör en nanodel av de om inte allt för länge 1000 vännerna jag har.
Den här resan har skapat förvirring i mitt sinne för avstånd. Argentina är ett av världens tio största länder till ytan och Patagonien är en av världens mest glesbefolkade platser. Detta skapar enorma avstånd mellan varje stad vi stannade och bodde i. För att ge er en uppfattning om hur långa sträckor vi reste kan jag säga att vi totalt avverkade 8000 kilometer på 17 dagar. Sverige från botten till toppen är cirka 1500 kilometer. Alltså pratar vi om en sträcka som motsvarar Sverige från nord till syd drygt fem gånger. Fett långt len!
Resan chockstartade med en 24 timmars bussresa som tog oss ner till norra Patagonien och en kuststad vid namn Puerto Madryn. Redan på morgonen skulle vår första attraktion, valsafari, äga rum. Jag var förväntansfull inför safarin. Två båtar skulle ta oss ut på havet och tanken var sedan att vi skulle se en eller ett par valar. Jag hade ingen aning om vad som komma skulle, men det som kom hade jag aldrig trott på. Jag valde den lite mindre båten vilket visade sig vara rätt val. Ni kommer kunna se på mina bilder sedan, men vi kom såpass nära valarna som 4-5 meter. Den andra båten såg tydligen en albino val vilket nog vara häftigt, men man kunde utan tvekan konstatera att båt George hade haft mer tur. Efter safarin frågade jag mig hur grym den här resan egentligen skulle bli. Första dagen hade varit makalös och veckor återstod. Det här kunde bara gå upp!
Andra och sista dagen i Puerto Madryn bjöd tyvärr inte på lika hissnande upplevelser som dag ett. Vi tog två mindre bussar längst ut på en halvö utanför Puerto Madryn. Åter en gång gjorde avstånden sig påminda. Resan tur och retur var 400 kilometer lång! Ha då i åminne att det här alltså handlade om en dagsutflykt. Landskapet var helt fantanstiskt ute på denna avlägsna plats. Utöver den lilla stugan som hyste restaurang, souvenirshop och WiFi-nätverk fanns inget mer. Vad vi hade kommit för att skåda var sjöelefanter. De hade verkat ganska häftiga på förhand, men visade sig vara ganska tråkiga. De gjorde precis som förväntat, alltså låg och schtekte stranden. Emellanåt rapade eller brölade någon och under några dramatiska sekunder jagade en enorm hane bort småhanarna. Storhanen var för övrigt han som rapade och brölade mest. Min analys av sjöelefanterna hierarki var som sådan att Homer Simpson att kommit högt upp i rang. Ju fetare och bröligare man var, desto fler honor satte man på. Fatta detta, en sjöelefantshande... älskar... med upp till 30 honor om dagen. Och allt detta genom att drälla runt på stranden och rapa. Meningslöst säger vissa, genialt menar andra. Det är helt upp till er att döma.
El Calafate värdade som nästa anhaltsstad. Åter en gång tillbringade vi mer än ett dygn på vårt andra hem, bussen. När jag åkte buss fram och tillbaka till Chamonix i vintras led jag större delen av tiden. Sällskapet var det inget fel på men att tvingas vistas så pass länge på en så liten yte gjorde mig inte gott. Under denna resa hade jag dock väldigt få problem med själva bussresandet. Visst satte det sina spår, de många timmarna ombord, men inte mer än att bussen var jag steg på kändes tämligen inbjudande och mysig. Måhända var detta tack vare sätena som gav rymligt med benutrymme och som med ett stort fotstöd kunde fällas ner till nästintill liggposition.
I El Calafate var vårt huvudsakliga mål den enorma glaciär som sträctkte ut sig bortom bergen man kunde se från staden. Glaciären var helt sammanlänkad men hade ändå delats upp i flera mindre glaciärer. Den mest kända, som vi skulle besöka, hette Perito Moreno. Ett litet tillägg till detta är att den största, min kända, gläciären hette Uppsala efter den svenska staden. Se där!
Första dagen besökte vi en utsiktsterras som blickade ut över det enorma ismassivet. Jag tror glaciären tog pris som min häftigaste upplevelse. Det var helt makalöst att se evigheten av is och snö. Evigheter av snö och egentligen också is finns det ju redan gott om i Dalarna där jag tillbringat många frusna vinterdagar. Men det här var något helt annat. Jag kan i ärlighetens namn inte beskriva det. Det måste nästan ses med egna ögon. Jag ger er därför en hänvisning till Facebook och det analkande albumet. Det här tror jag också bör appliceras för nästa dags aktivitet vilken var minitrekking kallad. Vi gjorde en vandring över glaciären. Dagen innan hade vi stått och blickat ut över den, denna dag vandrade vi över den. Något jag hade svårt för att tro skulle toppas, toppades alltså redan nästa dag. Att få gå över issprickor och dricka ur de Lysterin-blå små källorna, den känsla går varken att beskriva i ord eller bilder.
Än så länge har jag bara gett er den vackra bilden av resan. Jag har i förbigående nämnt de långa avstånden vi färdades i buss, men även där har jag inte varit så kritisk eller helt sanningsenlig. Ni förstår, liksom med allting, fanns det vissa baksidor med resan. Under en veckas tid åt vi mer eller mindre varje måltid på kinarestauranger. Det har varit en pojkdröm för mig, att få äta så mycket kinamat man vill. Denna dröm förvandlades till mer av en mardröm. För mycket av det goda finns det ett ordspråk som säger. Jag vet inte om vi hade för mycket gott, men för mycket var det. Argentinska kinabufféer, vilket var vad som utgjorde vår kostcirkel i Calafate och kommande stad Ushuaia, ser inte likadana ut som i Sverige. Det följer liksom inte reglerna. Någon har tänjt gränserna för vad som är kinesiskt. Eller vad säger ni om pommes frites, spagetti med köttfärssås och diverse okända maträtter insmugglade bland nuddlar och riskorn. Det hela sänkte tilliten till den äkta kinamaten. Än mer sjönk trovärdigheten när det visade sig att bara serveringspersonalen var kinesisk. Kockarna var med all sannolikhet från Bolivia eller Peru, euhm... två nordliga provinser i Kina.
Utöver det faktumet att maten i sig var tveksamt god till måttligt god så kunde även färskheten ifrågasättas. Misstankar riktades nämligen under hela resan mot bufférna när mer eller mindre halva gruppen blev magsjuk. Magsjukan började första dagen i Calafate, natten efter vår första kinamiddag, och avslutade ganska abrupt så fort vi lämnade Ushuaia och närmsta kinaställe ur sikte. Vi dömer ingen här, vi misstänker bara starkt.
Nu ska jag återgå till framsidan eller vad man säger. Det som var nice kan vi väl säga så att alla förstår.
Vår resa gick från El Calafate vid Andernas slutningarna till Ushuaia, världens sydligaste stad. Om ni tar fram en karta och försöker med fingret peka så långt söder ut som möjligt på Sydamerikas kontinent är chanserna stora att ni landar nära den lilla pricken med Ushuaia skrivet intill. För att komma dit behövde vi passera genom Chile. På grund av någon landsuppgörelse är inte Eldslandet a.k.a. Tierra del Fuego förankrat via land med resten av Argentina. Att passera genom den chilenska delen av Tierra del Fuego var ungefär lika spännande som att åka pendeltåg till Märsta. Utöver fyra tradiga passkontroller (Argentina ut/Chile in - Chile ut/Argentina in igen) bjöds det inte på mycket spänning. Tierra del Fuego är liksom stora delar av Patagonien inte ett så spännande landskap. Man skulle kunna kalla det exotiskt, men spännande är det inte. Det är nästintill helt platt och har bara låg växtlighet så som buskar. Naturen skiftar i nyanser av brunt och himlen låg tung och grå. Eftersom jag inte har varit på månen tänker jag mig månens landskap som Patagoniens och Tierra del Fuegos steppmarker.
När vi närmade oss Ushuaia skiftade landskapet omgående. De platta, livlösa vidderna blev till kullar som blev till berg. För att komma till den lilla kuststaden måste man passera över den yttersta spetsen på bergkedjan Anderna. Med andra ord befann vi oss på "andra sidan" Anderna i förhållande till annars här i Argentina. Det så intilliggande bergen skapade en väldigt vacker inramning av staden med dess lilla hamn och havsremsa. Ushuaia är inte direkt på Atlantkusten utan ligger vid något som kallas Beagles passage och som är ett sund som går mellan Stilla havet och Atlanten. På andra sidan sundet finns några öar och sedan inget mer än hav till man når Antarktis.
Känslan av att befinna sig i Ushuaia var i sig nog det mest minnesvärda. Att verkligen vistas på den nästintill sydligaste punkten i världen innan man når Antarktis. Stadens smeknamn, "El fin del mundo" (världens ände), kändes ganska passande. Det var väl också mest på det som vårt besök i Ushuaia baserades, världens ände. Vi gjorde inte mycket mer än tilläts ha fritid och vandra runt inne i stan. En av de tre dagarna åkte vi ut till en vacker nationalpark och en annan dag tog vi bussen upp till en utkikspunkt som såg ut över staden. Vissa gnällde sedan i utvärderingspappret att vi hade getts för mycket fritid, men i mitt tycke var det precis vad jag ville. Det gav mig möjlighet att utforska varje ställe på mitt egna vis. Som många känner till har jag ett stort intresse för städer och samhällen generellt så att få se ett par timmar för mycket hur världens sydligaste stad såg ut gjorde mig ingenting. Jag klippte mig även i Ushuaia. Världens sydligaste frisyr vilar nu på mitt huvud.
Från Ushuaia arbetade vi oss tillbaka norrut. Mer söder kunde vi inte direkt komma, i alla fall inte med vår buss. Vi gjorde en kort anhalt i en liten stad vid namn Esquel men den bjöd inte på något alls. Jo förresten, vi hade en riktigt fin stugby där vi bodde. Den var omringad av en hög mur och innanför spred sig en stor grön gräsmatta ut sig på marken till skillnad från den ljusbruna dammterrängen som utgjorde marken utanför. Men mer än så, inget. Istället ska jag berätta om San Carlos de Bariloche mer känt som endast Bariloche.
Bariloche är en söt, pitoresk liten stad med mycket schweiziska influenser. Anderna omringar denna lilla alpliknande stad med en stilla sjö mellan bergen och staden. Så gulligt så. Som vi redan vet finns det ofta en annan sida en den vid första anblick. Bariloche har även den sin egna. Vi kan likna staden vid en varulv. Under dagen anar man inget. Det mest anmärkningsvärda är de många små chokladbutikerna som enligt många argentinare tillverkar den bästa chokladen. Men när solen sänkt sig bakom bergen och mörkret gjort inbrott infinner sig en annan stämningen en den söta lilla Willy Wonka-staden. Klubbarna slår kort efter midnatt upp sina dörrar. Bariloche är mer än chokladstaden i Argentina även festaste partystaden. I princip varje argentinsk ungdoms studentavslutning äger rum med vännerna under en vild och vårdslös vecka i Bariloche. Själv kommer jag, eftersom Rotary är fullt medvetna om vad som pågår där hrm, inte kunna åka med mina kära klasskamrater. Men bland andra Rafa kommer tillbringa förmodligen ett av sina vildaste nyårsfirande där i slutet av detta år. Vi får se vad jag hittar på...
Bariloche hade alltså två syften för oss ungdomar, att klubba och köpa choklad. Rotary var väl mer inne på att vi skulle hålla oss till chokladen, men tack vare lite överseende med reglerna och hjälp från reseledarna fick vi tillåtelse att gå ut en kväll. Jag slutar skriva om det här. Ni som vet vet. Ni som inte vet, jag vet inte hur mycket ni bör veta. Hastigt och lustigt vill jag istället berätta om den väldigt goda chokladen som fanns. Mer än utmärkt var även att den inte kostade mer än runt 16 kr/hg, något som ändå får ses som ett synnerligen överkomligt pris för finchoklad.
Klockan är kvart i tre och jag sitter hemma hos chefen till en mamma till en tjej i min klass. Det är jävligt märkligt det här. En lång historia kort vore att deras företag har verksamhet i Sverige och jag hjälper dem med lite översättning och så. Varför jag sitter hemma hos chefen klockan kvart i tre på morgonen är för att de nödvändigt vill hänga på låset och ringa Sverige klockan nio svensk tid (04:00 här). Jag ställde mig lite frågande till beslutet, men de ger mig 600 kronor för besväret så jag klagar inte. Det handlar alltså om att ringa några samtal och hitta lite information och så för ett hotell de ska bo i. Vad jag vill säga med det här är att jag just nu befinner mig i en synnerligen märklig situation som jag inte vet var den kommer bära mig. Jag har skrivit det mesta, officiella, som finns att säga om sydresan. Vi gjorde ytterligare ett stopp i en annan liten stad, men den staden var inte så intressant. Jag varken orkar eller har lust att berätta om det. Ni får hålla tillgodo med det jag har skrivit. Jag känner att det är en mer än tillräcklig resumé.
Nu ska jag vara förvirrad och förkyld fram till tidig morgondag och förhoppningsvis omgående återvända hem för att sova och missa lite mer skola. Det är inte långt kvar nu till sommarlovet, inte mer än fyra veckor. Och jävlar vad grym sommaren kommer vara, ja jävlar svär jag bara.
Hemkommen till vad?
Efter 17 dagars lycka, glädje och eufori har jag nu återvänt till vardagen. Jag vet inte hur jag ska se det. Jag menar, de senaste veckorna på resande fot har varit bland de bästa på oerhört länge. Att nu tvingas komma tillbaka till vardagen och verkligen svider. Varje människa jag träffar, varje sak jag gör och varje måltid jag äter känns nu blasé. Det känns som om mina argentinska vänner blivit sämre. Det är inte lika roliga, snälla, omtänksamma eller fina som mina nygjorda utländska vänner. Jag vet att det här egentligen bara är dumheter. Mina vänner jag har här är egentligen helt otroliga. Att de tar sig tid att prata med mig, varför det? Jag pratar ju långsammare än Arne Weise och har egentligen inte så mycket intressant att säga. Sen var det det här andra. Jag vet inte helt och fullt vilka mina läsare är, men jag tror de flest ändå känner till vad jag syftar på. Det där som gjorde allt det här så väldigt mycket svårare, att återvända. För det var ju huvudsakligen det som gjorde att jag tårögd lämnade bussterminalen. Det var ju det som gjort mig jävla galen nu, som gör att jag pratar om livet med taxichaufförer och avlägset bekanta skolkompisar. Det är det som gör att jag vill berätta för hela världen hur jag känner och varför jag spammar folk på msn med min historia sammansatt av synnerligen dekadent svenska. Det är det som till stor del gjort resan till var den var men som också gör mitt liv lite svårare just nu. Jag kommer över det med all säkerhet, det tror jag. Men det ska vara fan att allt blev så här...
När jag tagit mig upp ur Dantes inferno och funnit min Beatrice ska jag också försöka producera ett någorlunda språkligt och mentalt sobert inlägg om själva resan. För jag gjorde ju mer än kastas mellan hopp och förtvivlan, mycket mer än så.
Livstecken
Mycket har hänt sedan sist. Det är inte helt enkelt att få med allt och jag har inte heller för avsikt att göra det. Rotary kanske följer bloggen via Babel Fish och jag har inte för avsikt att bli hemskickad i förtid. Nej min kära publik, skämten åsido så vill jag bara göra er säkra om att jag än är i livet. Jag återkommer till Córdoba på fredag så förhoppningsvis får ni se mer av mitt alldeles extraordinära leverne. Till dess får ni åter en gång koppla in respiratorn och kolla igenom mina Facebook-album för att överleva min frånvaro.
