Under strecket

Nu ska ni äntligen få ta del av skälen till varför jag har börjat gilla jazz. Det hela börjar med avsaknaden av sång. Det här är inte en absolut sanning om jazzen, för visst finns det mycket jazz med sång. Men en stor del av genren utgörs av instrumentella sånger. För någon som strular med sångtextens motsvarighet till dyslexi är det ganska lugnande att inte behöva känna någon press där. Avsaknaden av sång gör det även lättare att utföra andra saker samtidigt, så som att läsa eller skriva, utan att störas. Där har ni det första skälet. Skäl nummer två vill jag säga har att göra med vilken stämning jazz framkallar och vad det fodrar från åhörarna. Som jag aldrig nämnde tror jag, var jag i lördags kväll på en jazzkonsert innan jag gick ut. Den var väldigt åtnjutbar eftersom jag kunde sitta i mitt säte och lyssna på musiken. Helt utan störande moment. Ni ifrågasätter säkert min bedömning av ett störande moment när jag säger att sång stör, men det är faktiskt så jag tycker. De olyckligt lottade som gått på konsert med mig vet att jag inte gillar att stå upp och dansa till musiken, jag vill inte och kan inte sjunga med i alla låtar, jag tycker verkligen inte det är roligare med "bra stämning". Det enda jag vill göra är att lyssna på musiken, INGET MER! Jazz framkallar inte någon av de här faktorerna. Att sjunga med i Håkans sånger bidrar ju bara till den generella röstkvalitén, men jag råder er att inte företa er samma tilltag med Louis Armstrong på scen (inte för att det längre går, med teoretiskt sett). Inte heller kan man ställa sig och dansa på en jazzkonsert. Visst kan man dansa till jazz, det nekar jag inte till. Men när man lyssar på jazz tycks inte alla ha det här suget efter att leka disco. När man dansar till jazz gör man det för att det är det man ska göra. Man går till ett ställe där dans ackompanjerat av jazz erbjuds. Och där dansar man. Inte ett random jävla hoppande och flängande som gör allt "såååå" mycket roligare. För övrigt så är stolarna i Globen inte så hemskt dansvänliga. Jag vet inte om ni hänger med mig. Om inte, försök inte. Det här sista kommer inte klara ut något tidigare skrivet.
          Det slutgiltiga och tyngsta skälet till att jazzen tilltalar mig så kan jag inte mer än abstrakt beskriva. Det har inget att göra med hur, var eller när jazzen spelas. Det har att göra med mig bara. När jag lyssnar på Miles Davis känns det som om alla bitar faller på plats. Min tillvaro är inte längre en fråga om vad jag borde göra, vad jag inte har gjort och hur mycket som finns kvar att göra. Allt flyter istället samman till en känsla av tillfredställelse. Jag blir tillfredställd med livet när jag lyssnar på jazz. Jag blir ofta tillfredställd med livet, mest hela tiden egentligen. Men den känsla jazzen framkallar begär inte mer av livet, den jämför inte erfarenheter eller förväntar sig mer av det goda. Allt jag har att säga om den här känslan  är att den gör mig lycklig med det som finns och det jag har. Det enda den begär av mig är att jag lyssnar på jazz, inget mer.

Jazzen får vänta till imorgon. Istället tänkte jag ge ge uppmärksamhet åt den lilla fråga som dök upp i kommentarsfältet. Det var svårt att upptäcka den bland de hundratals andra kommentarerna jag har mottagit under de senaste dagarna. Men den finurliga signaturen fick mig att känna igen min nära vän jag gärna vill besvara. Frågan löd, "Hur går det med din nya garderob förresten?". Och det här har jag att säga om det.

Liksom tidigare nämnt i bloggen är oturligt nog kläder inte en medlem i skitbilligtklubben. Man kan utan svårigheter gå till Córdobas motsvarighet till NK, Patio Olmos, och hitta skjortor för 1500 kronor om man vill. Vad man däremot inte kan göra hemma, men som är möjligt här, är att fynda bland gatuförsäljare. Det finns en otrolig mängd hemgjorda kläder av olika slag som säljs runt om på gatorna inne i stan. Sedan finns det några kvarter som kallas för Paseo de los artes vilka består av massa stånd där folk säljer hemtillverkade varor. Allt det här kostar avsevärt mycket mindre än både NK och Patio Olmos. Jag vet inte riktigt hur mycket skjortor jag kommer återvända hem med. Men vad som är säkert är att jag kommer vara några lädervaror rikare. Det finns ett enormt utbud jättefint läder här som kostar mindre än sneakers från H&M. Som en summering kan jag säga att min garderob kommer att växa sig större än vad den var innan jag lämnade er. På vilken ledd det blir är ännu oklart. Nedan följer pics på mina två senaste inköp.

80 kronor kändes som ett synnerligen överkomligt pris för denna helsköna tröja jag fann i just Paseo de los artes.



Det här läderbältet blev min souvenir från Buenos Aires. Mitt Swedbank-kort debiterades med 166,47 kronor. Allt under 167 känns som ett bra pris.

För övrigt så är alla välkomna att anmäla sig för ett par Converse. Priset ligger som sagt på runt 330 kronor.

Klockan är så pass sen ett den nu blivit tidig. Om skola hade hägrat skulle jag inom kort väckts av mitt mobilalarm. Tacksamt nog bekräftar mobilen att idag är söndag vilket inte innebär skolgång. Inte gör det mig mycket gott dock. Om någon eller några timmar kommer jag att väckas åter för att åka till min mormor och morfars landställe. Det låter i och för sig lite fel med "landställe". Kanske jag bara borde skriva "campo" vilket det kallas här. I vilket fall som helst är det där jag kommer att tillbringa dagen. Det gör mig inget att vi göra sådana utflykter på söndagar. Lika så bra det eftersom det ger mig orsak att stiga upp tidigare än tre och jag har även lovats asado vilket gör allt värt mödan.

          Imorgon är det morsdag i Argentina och Rafa, Martín och jag har gått ihop och köpt en present till Alicia. De hade egentligen inte några planer på att skaffa något men jag insisterade så till sist gav de mig pengar att hitta något från oss alla. Mitt val föll på ett presentkit med lotions. Jag vet att som mamma vill man helst inte ha en massa saker. Egentligen vill inte jag det heller längre. Det är roligare och mer användbart med konsumtionsvaror. Till krämerna får hon även en liten påse med alfajores vilka är en sorts bakelse som finns här.

          Precis nu klickade väckarklockan bakom mitt huvud till. Det betydde att minutvisaren la sig tillrätta ovanför den neongula visaren som indikerar vilken tid alarmet ska gå på. Nu förhåller det sig så att jag redan har alarmknappen nedtryckt vilket förhindrar klockan att ringa. Det lilla klicket får därför ensamt bekräfta att det nu hade varit dags att vakna.

Måhända har jag krafter nog, när jag kommer hem från el campo, att skriva lite om vad jag har haft för mig ikväll. Om inte får ni tappert hålla ut till på måndag. Jag ska se till att inom kort leverera ett inlägg om varför jag har börjat gilla jazz så mycket på senaste tiden. Jazzen har för övrigt mycket att göra med inledningen på kvällen.

Nej hörni, det börjar bli osunt sent att lägga sig. Inlägget ser jag till att publicera så fort jag kan på bloggen. Just nu står det skrivet i Wordpad. Så låt er inte luras av tiden för publicering. Låt er istället glädjas åt vilken trevlig tid er käre vän på andra sidan jord har just nu. Det enda han saknar är er, men ni kommer ju snart tillbaka. Det, vet vi ju alla!

Jag har alldeles för mycket att berätta för att börja fylla ut min blogg med sådana här påhitt. Typ "dagens låt", "ha!" säger jag och skrattar alla i ansiktet. Det här är sånt man hittar i "Frida-som-bor-i-Umeå-och-delar-med-sig-av-sitt-"spännande"-liv" infogar. Och ja, jag är inte Frida i Umeå utan Don Jorge en Argentina.
          Spola fram till typ sekund 00:40 och lyssna till runt minuten har gått. Låten handlar om pizza och är nog inte så djup. Men jag gillar den där bitens melodislinga väldigt mycket, jag vet liksom inte varför, men jag kan lyssna om och om igen på den. Återspeglas min högst ironiska ton i överflödet av citationstecken?

I övrigt såg jag nyss på Cops från Argentina. Jag får intrycket av att regelförhållandena för vad som får visas inte är desamma här. Jag fick se skottlosningar, misshandel från övervakningsfilmer och knivrån. Cops från USA handlar ju mest om white trash-par som bråkar eller överviktiga poliser som konfiskerar en splif från några förvirrade tonåringar. Som jag sagt många gånger förr, saker är jävligt bra här nere.

Santi valde precis att skaka alla legobitar ur en låda ner på köksgolvet. Det roliga med det varade ungefär i trettio sekunder. När den sista biten fallit och kartongen ekade tom flög även den ner på golvet. Bekymmerlöst lämnade han scenen för det spontana infallet. Han tar inte ansvar för sina handlingar. Tur för honom att han bara är tre så att inget annat förväntas av honom. Jag skulle aldrig kunna göra samma sak, i alla fall inte utan att försätta mig i en högst genant situation.

Idag när jag kom tillbaka från min tennislektion hade jag fyra missade samtal och fyra sms. Mitt hjärta spelade speed metal. Vem eller vilka kunde så gärna ha viljat få tag på mig+ När jag är i Sverige vet vi ju alla att en sådan mängd samtal och meddelande inte är mer märkvärdigt än lördagsgodis på en onsdag, men här i Argentina har väl mobilen inte utgett allt för mycket strålning. När jag klickade fram samtalen och meddelandena saktade den dubbla baskaggen innanför bröstkorgen ner till en Bo Kaspers-låt. Det visade sig att alla samtalen var från samma nummer och de fyra meddelande var min störande service som meddelar mig att jag missat att samtal. Tack så mycket, men jag har precis samma funktion redan inbyggd i mobilen, hemskt smarta de där på SonyEricsson. Numret visade sig sedan vara så där måttligt spännande, en tjej från min klass. Hennes mamma ville prata med mig och nu kommer vi till skälet varför Bo Kaspers åtminstone inte övergick i Enya.

          Magui, som tjejen i min klass heter, har en morsa som jobbar på ett saffransföretag. Det lät lite märkligt första gången hon sa det, men när man tänker efter måste det ju vara en ganska lukrativ bransch. Jag menar det kostar ju trots allt mer än guld. Hur som helst så ville mamman tacka mig för en mailinglista jag skrev henne. Det är nämligen så att hennes företag fått nys om Lucia-firandet och den enorma kvantitét lussebullar vi äter under december månad i Sverige. Att den här upptäckten inföll samtidigt som lilla Magui kommer hem en dag och berättar att en helskön kille från Sverige börjat i hennes klass, ja det får även Björn Urvelius på fall i frågan kring huruvida Gud finns eller inte. Företagets idé är att exportera saffransplantor till Sverige från södra Europa där de har odlingar. Tydligen så är saffransblomman väldigt vacker bara den. Man ska sen kunna torka blomman och extraera hemmaväxt saffran. I mina ögon pratar vi om en så kallad "win-win"-situation. Jag kommer in i spelet som någon form av talesman samt representant för Sverige. Jag har det inte helt klart för mig hur företaget har tänkt sig eftersom mamma förklarade allt på upphetsad spanska över telefon. Att hon var upphetsad berodde sannolikt på att jag artig svarade "sí" och "sí claro" på alla hennes frågor utan att riktigt veta vad det var jag gick med på. Har jag lovat för mycket måntro?

           Vi får se hur saken går, men det känns som en ganska rolig grej. Tacksamt nog är hennes dotter a.k.a. Magui i min klass en av de jag gillar att vara med, så om sammarbetet skulle innebära hembesök eller något skulle det inte göra mig något. Och justja, det här glömde jag nämna, men mamman sa att jag skulle ses som en konsult åt företaget och därför troligtvis få betalt därefter. Frågan är vad konsultarvoden ligger på i Argentina? Vad det än blir, så blir det bra. Att projektet, vid framgång, skulle kunna få sig en framtid bortom tidshorisonten på ett år lät även det lovande. Jag menar, som ende medarbetare i Sverige kan det finnas möjligheter för ett synnerligen bra jobb. Nåja, nu ska jag sluta prata om hur utmärkt det där var. Pappa sa mig en gång att ingen tycker det är kul att höra om andra som tjänat pengar, bara de som förlorat pengar. Jag tror alla kan hålla med om det. Jag menar att jag förlorade pengar i Metro var nog mer underhållande för er än när det gick bra för mig. På tal om Metro så lär ni inte underhållas mycket mer!

Varje gång jag åker med bussen så är det något av ett äventyr. I alla fall när jag åker hem från stan. Det finns en plats där bussar från alla linjer avgår mot alla möjliga håll. Jag vet så mycket som att jag ska åka med linje C. Inom C-linjen finns det sedan 7 olika sublinjer varav två går dit jag bor. Jag lyckas alltid blanda ihop vilka de är som jag kan ta för att komma hem. När jag kommer till hållplatsen där alla linjer passerar genomgår jag alltid en stressad process under vilken jag med fjärilar i magen stiger på en linje som jag tror går åt rätt håll. Som en variabel utöver min stress finns tidsaspekten. Córdoba är inte lika bortskämt som Stockholm med 4:an-bussar var fjärde minut. Har man två alternativ till linjer bör man vara beredd på att tvingas vänta en halvtimme till någon av dem dyker upp. Detta gör att jag måste avväga risken att linjen går fel kontra tiden jag behöver vänta på en linje som känns mer säker.
          På kvällarna är det som värst utav flera skäl. Först och främst finns det en del ställen utmed vägen hem där man inte vill stiga av som vilsen svensk. Därutöver så är allt, naturligtvis, mörkt på kvällen vilket innebär att de tusentals små villorna och två våningar höga bostadshusen alla ser likadana ut. Med andra ord har jag ingen som helst koll på åt vilket håll jag är påväg. Det är helt omöjligt att avgöra åt vilket håll bussen kör eftersom alla åker i stora svängar för att plocka upp folk på hållplatser åt höger och vänster.
          Ikväll återvände jag med bussen från en eftermiddag inne i stan med Dylan och Laine, två av mina utbyteskompisar tillika medbrottslingar på helgens fest. Köerna till skyltarna för N2, C5, C7, E2 med flera linjer var alla långa eftersom jag återvände i den sena rusningstimmen. Här har vi exempel på ytterligare en variabel i min valprocess, vilken kö tillåter mig att stiga på snarast anländande buss som tar mig till rätt hållplats? Hijos, allt är inte lätt här i Argentina. Denna gången gick det väl. Jag frågade en man i vilken kö han stod och valde att ställa mig i samma kö. Men C5, som jag var ganska säker på gick mot Barrio Parque Capital anlände vid hållplatsen bredvid. Likt en soldat i krig fattade jag bilxtsnabbt beslutet att överge den betryggande kön för att bege mig till den avgående C5:s hållplats. Hela vägen hem var jag lite nervös. Kön med mannen, där jag kunde ha kontemplerat över livets gåtor, tycktes så mycket bättre än läskiga C5 ända till vi svängde upp på gatan där jag stiger av, då ändrade jag mig.

Vi avslutar med en lite rolig instruktionsbild jag hittade på en apparat inne i ett apotek

Jag får intrycket att att följande händer när man har lagt i myntet: händerna låses fast, man hängs och sedan kan man utkvittera ett kvitto på sin död. Okej, kanske lite långsökt... Men erkänn att den gula bilden är farligt lik en man i kostym som förlorat på hänggubbe.

Om inte det fick er att rycka på mungiporna kanske ni finner det roligare när jag berättar skälet till att jag var inne på apoteket. Jag skulle köpa öronproppar. Klubbarna spelar så hög musik att jag får ont i öronen.

Imorse regnade det så Rafa och jag fick skjuts till skolan av Alicia. När bilen startade gick även radion igång. Sakta lämnade vi garaget och rullade ut på en gråmulen gata till tonerna av Bob Marley. Bladningen var lite konstig. Jag satt där i bilen och funderade på hur avgörande stämningen eller omgivningen kan vara för att en sorts musik ska kunna uppskattas. Mitt andra exempel på detta för dagen tar jag från eftermiddagen. Allmänt ofräsch satt jag framför datorn efter min tennisträning och hade inget bättre för mig. Jag skummade igenom mina spellistor på Spotify, ballade ur och satte på Ted Gärdestad. Återigen blev blandningen konstig. Denna gång var det något med Argentina och Jag vill ha en egen måne. Jag menar det finns ju inte så att det räcker till alla...

Att Sverige officiellt inte klassificerade sig till fotbolls-vm idag samt att Argentina gjorde det motsatta har fått mig lite nedstämd. Rotary pratade om det här med hemlängtan och att alla når en liten svacka efter två, tre månader. Jag tror jag har nått min, även om den bara berör ämnet fotboll och egentligen inte har något med hemlängtan att göra. Egentligen har jag ingen lust alls att vara i Sverige just nu. Och jag skulle gärna ha viljat att Sverige inte heller befann sig så jävla nära Sverige, åtminstone inte kommande sommar.

Vädret är tämligen bra här just nu. Jag har fått spridd information om att det snöade häromdagen i Stockholm. Jag har ännu inte fått något verifierat, men om så är fallet önskar jag skadeglatt er alla lycka till med slasken. Just nu är jag helt enkelt på sådant humör, förlåt...

Min lunch tillbringades idag på Jockey Club Córdoba som ursprungliga var någon herrklubb där man ägnade sig åt hasardspel och allmänt tidsfördriveri på rikt manér. Idag värdade den sekelgamla byggnaden en Rotary-lunch där jag var inbjuden. På Kungsholmen har treorna någon avslutningslunch som kallas "Gubblunchen". Jag vågar säga att jag nog fann dess like på södra halvklotet idag. Aldrig har ration män/kvinnor varit mig så ofördelaktig. Inte heller har den genomsnittligt förväntade kvarvarande livslängden varit mig så ogynnsam. Vi kan fastslå att Jorgelito i framtiden kommer försöka hålla sig borta från sådana testosteronfyllda tillställningar. Om det inte hade varit för att han gick miste om lite skola hade eftermiddagen kännts helt förspilld.

Nu ska jag tänka på mitt framtida välmående. Jag hoppas ni gör detsamma!

Så var varken jag eller Blogg.se på humör för att blogga. Därför blir det här inlägget skrivet i ett Word-dokument och publicerat närsom Blogg.se väljer att återvända i tjänst.

Hörni barn, jag tror vi har hamnat i en lite prekär situation. Bloggens ägare, det vill säga jag, har inte lyckats prestera ett vettigt inlägg på över en vecka. Chanserna att något ordentliga publiceras inom kort är inte heller de särskilt stora. Jag vet inte hur mycket ni följer mina sydliga äventyr via det fregnetiska  taggandet av bilder på mig på Facebook. Det är som en egen liten blogg det där, en bildblogg. Tacksamt nog fungerar den också, eftersom jag inte rår över den.

          Jag tror att jag har försatt mig i en tämligen ovanlig situation som bloggare. Många bloggar lider av uppenbara brister på inspiration. Själv befinner jag mig i ett läge där omgivning levererar allt för många saker värda att skriva om. Utöver resan till världens tionde största stad fick jag erfara en helg utan dess like. Åter en gång vill jag dirigera er till nytaggade bilder av mig på Facebook. De jag refererar till denna gång är bilderna där jag återfinns i tveksamt uppförande med kroppen och skjortan nerkladdade i färg.

          Jag tror vi gör så här för att detta inte ska sluta i samma manér som regalskeppet Vasa, jag låter er fantasi stå för hur min resa till Buenos Aires var. Jag låter både er och min fantasi stå för hur helgen var. Ingen vet liksom inte riktigt varför jag slocknade runt åtta på måndag morgon utan några pengar kvar i plånboken. Som ni ser för jag inte ett leverne som stödjer kontinuerligt bloggande. Vad jag egentligen borde göra är att fästa en filmkamera i pannan och sedan streama allt. Det skulle bli så mycket roligare för er och så mycket enklare för mig. Tyvärr finns det inte förutsättningar för ett sådant experiment så vi får klara oss på de tafatta stroferna jag lyckas producera.

Det där får väl ses som ett dugligt försök till inlägg. Nu hoppas jag bara att Blogg.se snarast ser till så att höstmörkret inte återspeglar sig i deras server.

På återseende,

er osunt självgoda  och mycket omtyckta vän på andra sidan jorden

Igår kväll är inte någon av kvällarna jag egentligen skulle vilja skriva om här. Det enda skälet till det är att gårdagskvällen gör dålig reklam för mitt nice liv här nere. Men eftersom jag vill vara helt uppriktig med min läsare unnar jag er alla en exklusiv inblick i en tråkig kväll.

Jag blev inbjuden av Antoine, en utbytesstudent från Belgien, till en träff med Rotaract. Rotaract är ungdomsfalangen av Rotary. Det innebär tyvärr inte en klubb med 17-åringar utan 30-åringar. Det visste inte jag. Vad jag inte heller visste var att jag skulle tillbringa de första timmarna av kvällen på deras möte. Ingen av oss visste vad som väntade, men hittills har alla överaskningar här i Argentina varit positiva sådana. Tyvärr har allt sin första gång och denna var ingen rolig sådan. I över två timmar tvingades jag delta i deras styrelsemöte. Jag förstod aldrig varför de drog med oss på mötet. Jag menar de måste ju ha förstått att vi sakta men säkert tynade bort i tristess medan de debatterade deras nykonstruerade hemsida. Som tur var har mina två säsonger Seinfeld gett mig perspektiv på tråkiga saker, man kan göra dem roliga. Därför blev det bättre än jag trodde. Jag hade kul i mitt huvud. Det blev också lite trevligare och mer värt när vi efteråt gick ut och åt middag.

Det finns lite mer att lägga till om kvällen som inte nämns i stycket ovan. 
          Jag tog fel på tiden och anlände en timme innan vi skulle samlas. Vad kunde man göra mitt i stan, helt själv, i en timme tänkte jag. Utan att komma på något bättre började jag gå nerför en av de stora gatorna. jag kikade runt i skyltfönster och steg in i några affärer. Eftersom jag gillar städer mycket var det en ganska underhållande sysselsättning. Dessvärre ballade det ur mot slutet. När en kvart återstod och jag vandrat i fyrtiofem minuter tänkte jag att det nog var bäst att vända tillbaka till där vi skulle träffas. Här börjar strulet. Jag hade gått utan att se mig för var jag var påväg. Vid tid för återvändo hade jag ingen aning om hur jag skulle komma tillbaka. Det kändes lite pirrigt i magen när jag vände runt hörnet på en gata och såg ut i ett mörker och en motorväg som försvann i mörkret. Jag var jävligt lost. Jag kom en halvtimme försent. Det krävs skills för att vara en timme tidig och anlända en halvtimme sent.
          Jag kanske får Córdoba att låta som Favelan i Río, vilket inte är fallet. Men man kan aldrig vara för säker. Jag aspirerade nog på både en och flera världscuptitlar i storslalom när jag korsade gatorna för att inte vara på samma sida som suspekta typer. Själv skrämde jag en tjej tror jag. Fast som rödhårig finns det liksom verkligen inget skräckinjagande med mig. Jag talar ju också med värsta pajasbrytningen så om jag seriöst skulle försöka skrämmas skulle nog ingen bli rädd...

Klockan halv ett kommer en taxi för att ta mig till kvällens fekke.

Njut av hösten där hemma, jag njuter av våren och 28 grader här!

Idag har er favourite äventyrare söder om ekvatorn inte varit på topp. Till följd av för låga doser sömn och för höga doser metamfetamin drev han runt i skolan likt ett levande kadaver. Erfarenheten fick honom att seriöst överväga en detox. Därutöver funderade han även på om hans osunda sömnmönster och underskott av träning legat till grund för den obehagligt trötta dagen. Svaret blev utan tvivel "ja". Kommer han göra något åt det? Svaret blev ett något mer tvivelaktigt "nej".

Som tur är står man inte ensam här nere. Efter min tre timmar långa siesta, som fick kompensera för de få timmarna jag sov inatt, inbjöd Rafa mig till att följa med honom när han skulle köpa ett par skor med sin farfar. Jag avböjde till en början eftersom farfar skulle komma om tio minuter, på tok för lite tid för att återgå till vaket stadie från nyvaken och omtöknad. Men åter en gång fick jag en påminnelse om var jag är förnärvarande. De tio minuterna blev till tjugo, till trettio, till att Rafa gick och la sig, till att han vaknade och till att jag läst alla bloggar jag följer innan det ringde på porten. Avsevärt mycket mer vaken och taggad på att göra något mer än dega inomhus bytte jag ut mitt nej mot ett överentusiastiskt ja.
          Vi åkte till Nuevocentro som är en av de fyra stora galleriorna här i Córdoba. Ni kanske undrar varför farfar var med från första början. Det var fråga om en födelsedagspresent från honom som ännu inte hade infriats. Vår jakt på skor inleddes i någon sportaffär och fortsatte sedan till en annan sportbutik. Jag kunde snabbt avgöra att Rafa och jag, till skillnad från mycket annat, inte delar smak när det kommer till skor. Hans prioritering var väl i första hand komfort. Det är inte min. Slutresultatet blev ändå över förväntan. Valet föll på ett par svarta sneakers jag nog också skulle kunna tänka mig att använda emellanåt.
          När vi stod i kassan för att betala skorna överumplades jag av farfar som frågade mig vad jag ville ha. Generad sa jag att jag absolut inte skulle ha något. Jag menar det kändes ju lite som om jag inkräktade på Rafas present om jag randomly också fick en. Farfar ville dock inte lyssna på det örat utan var helt övertygad att även jag gjort mig förkänt av en gåva. Jag insåg snabbt att debatten bara kunde utvecklats åt ett håll och började därför kika runt efter något litet. Dessutom ville jag inte gå i samma spår som många av min landsmän hemma i Sverige och utav "artighet" tacka nej till någon annans artighetsgest. Jag syftar väl främst på debatten kring att betala notan som ibland kan spåra ur helt.

          Efter att först ha letat efter en mössa bytte jag sedan till slipsjakt. Det fanns inga mössor som jag gillade. De som fanns var kepsar. Jag behövde en mössa som värmde huvudet på morgonen och inte bar färgen diaré. Kepsen farfar presenterade som förslag förklarade jag ödmjukt saknade kapaciteten att värma både öron och huvud. Egentligen saknade den de flesta egenskaperna jag sökte hos en mössa. Att hitta en nice slips var desto lättare. Jag gjorde mina val med sommar och 35 grader som baktanke. Bild på dem presenteras nedan.

Idag var jag ledig. Det var röd dag i åminnelse av grundaren av staden Córdoba. Därför applicerade bara den lediga dagen till invånarna i Córdoba. Det är väldigt mycket lediga dagar här. Jag tror inte jag hittills har gått en komplett skolvecka. Jag betvivlar också att jag kommer att göra det. Kommande vecka ska vi åka till Buenos Aires. Veckan efter det är jag ledig måndag och tisdag. Veckan efter det åker jag iväg på den sjutton dagar långa resan med Rotary till södra Argentina. När jag återkommer kvarstår bara tre veckor av skolan. Att någon av de skolveckorna kommer vara fem dagar långa betvivlar jag starkt.

Jag utnyttjade dagen ganska bra tycker jag. Först sov jag elva timmar. Alldeles utmärkt start. Efter åtskilliga sms på både spanska och engelska arrangerade jag för att möta några inne i stan. Att vi skulle ses ett par stycken var redan planerat sedan innan. Specifikationerna kring mötet hade dock aldrig klargjorts. Allt utvecklades dock väldigt bra. Lite förvirring och letande föranledde en megaträff av utbytesstudenter. Två tjejer från min skola hade inbjudit mig att vara med dem och deras kompisar idag. Jag tackade ja samtidigt som jag hade planer med andra. Utmärkt löste jag det genom att föra de två grupperna samman. På något vänster dök även en tredje grupp upp från okänd ort och av okänd art. Men inte klagade vi! Tillsammans ådrog vi, cirka tjugo utlänningar av varierande utseende, ganska många blickar. Men inte klagade vi! För första gången på väldigt länge talade jag svenska igen, med en kille som kom från Norge. Han kunde tala svenska. Det var ganska oklart varför det förhöll sig så. Jag trodde aldrig jag skulle förlora min svenska och jag har fortfarande inte gjort det. Men det var märkbart jobbigare att tala svenska nu. Jag fick seriöst anstränga mig emellanåt.