Under strecket

Guess what! Jag bär på en nyhet så intressant att jag väljer att dedikera ett helt inlägg åt den. Ni trodde de tre vise männen bar på stora nyheter. Well mine's bigger! De hade en stjärna, jag tycks ha alla (läsa nedan för att brista ut i en skrattattack som får era ögon att tåras och magen att värka)

Jag har hittat en affär som säljer Converse All Star!!!

          Innan ni blir allt för upphetsade och förväntansfulla inför vad priset är vill jag att alla gravida mammor, äldre, sjuka och allmänt svaga förbereder sig. Nu när vi förebyggt eventuella dödsfall till följd av min blogg kan vi fortsätta.

          Ett par låga Converse All Star Chuck Taylor kostar i affären jag passerade, med dagens växlingskurs, 324 kronor. Om man vill ha de höga får man addera 45 kronor vilket ger en prislapp på 369 kronor. Det ger en besparing på knappt 54% jämfört med om man skulle gå till Nilson och köpa samma modell (räknat på 699 för den låga modellen). Ni får gärna kommentera på detta för jag är nyfiken på vilka åsikter ni har gällande priset. Är det så pass billigt som ni hade väntat er? Är det inte så billigt trots allt? Överdriver jag? Ska jag radera inlägget? Var nyheten om Jesus, världen frälsare, större?

För er som ännu inte övertygats om de väldigt fördelaktiga priserna på den 31:a sydliga breddgraden har jag ett sista ess i kortärmen. Idag när jag var nere i kafeterian på en av rasterna kände jag ett sug efter lite crazy spending. "Spare no spenses" utropar jag och frågar snällt kassörskan vad jag kan få för 75 centavos (1,35 kronor). Jag står i beredskap för ett blankt "nada" eller möjligtvis en klubba. Till min förtjusning plockar hon istället fram denna skatt. Vilket fynd! Se nedan:

Herren vår skapare tycks ha förväxlat det norra och södra halvklotet. Jag åkte hit i tron om temperaturer som skulle få Sahara att se svalkande ut. Jag tvingas just nu utstå temperaturer som skulle få eskimåerna att lägga på sig en extra sälhud. Eller ja, för det första kanske både Saharaliknelsen och den om eskimåerna är lite överdriven, och för det andra tror jag inte eskimåerna använder sälar som kläder. Någon som har vetskap i ämnet?
          Det jag ville ha sagt är att vädret här är obarmhärtigt kallt. När jag gnäller över kylan påpekar många i min närvaro att jag faktiskt kommer från Sverige. Som om det skulle vara ett skäl till att jag skulle tåla eller gilla kyla mer. Nej Argentina, det finns ett skäl till att Canada Goose säljs i Sverige och 400 000 svenskar emigrerar till Sydostasien varje jul. Sedermera bör det även sägas att de flesta svenska ungdomar fryser sig igenom vintern. Jag kan inte komma ihåg en vinter sedan dagis då jag inte halkat fram huttrandes på isbeklädda trottoarer.
          Som jag tror jag redan förklarat innan så är vädret rätt knepigt egentligen. Emedan det är fruktansvärt kallt både inomhus liksom utomhus morgon och kväll så är det ganska varmt under dagen. Mina få kunskaper i metrologi säger mig att jag just nu ser tydliga tecken på inlandsklimat. Har jag rätt Tone? Nedan återfinns pics från denna morgon.



1. Så här såg den fina morgonen ut

2. Så här såg biltaken ut. Märk väl att det är frost, det vita. Frost + Argentina = Day after tomorrow?

3. Så här tillfredställd var jag med vädret.
          Min outfit var i stort sett densamma som tidigare. Idag adderade jag dock en liten detalj: En störtful diaréfärgad stickad mössa med toffs och öronlappar. Ni kan se den kika fram under luvan. Mössan fick mig att ifrågasätta både självrespekt liksom värdighet. När jag sju svinkalla minuter senare stod vid ingången till skolan kunde det inte funnits mycket kvar av den värdigheten. Jag försäkrade mig trots allt om att ta av mössan i god tid innan någon kunde se mig bära den. Jag har inte för avsikt att begå socialt självmård, i varje fall inte mer än ett internt sådant.

Först ska vi reda ut lite frågor som uppkom bland kommentarerna gällande denna chokladmousse och slushen. Jag tror jag bäst gör det genom en bild på objekten ifråga. Se, njut och suktas:

Okej asså, bilden är tagen ur en vinkel vilken inte gör chokladmoussen rättvisa.

Jag har märkt hur jag sakta men säkert börjar få slut på inspiration till blogginlägg. Bara tanken på att jag inte skulle ha mer att säga efter endast sex veckor i ett land på andra sidan jorden är ju ganska absurd. Jag tror den främsta orsaken till min sinande inspiration är en dekadent ork. Det är ungefär samma ironi som att gymma. Desto mer man gymmar desto piggare blir man, och desto mindre man gymmar desto tröttare blir man. Jag jobbar inte så mycket med huvudet här nere, därmed jobbar inte huvudet så mycket med mig just nu. Jag vågar inte föreställa mig hur förfallen min fantasi och tankeförmåga kommer vara vid min återkomst om den redan hunnit sjunka drastiskt. Fast å andra sidan, efter sommaren har jag för avsikt att börja på universitetet här. Igår skrev jag ett mail till en av skolorna. De erbjuder design- och modeinriktning vilket är det som förnärvarande lockar mest. Vi får se vad de säger. Till nästa gång, om det blir någon med detta intelligensförfall, får ni hålla tillgodo med bilden ovan och den vulgära texten nedan.

Jag sitter i köket och tittar på ett absurt (dagens ord!) humorprogram. Plötsligt blir Alicia, min värdmamma, tvungen att vända sig om över diskbänken. En musikvideo med tillhörande sång om en man som är en snopp fick henne att skratta så mycket att vattnet hon hade i munnen inte gick att hålla inne. Osäkert blickar jag ner på datorn och finner min pågående filöverföring otroligt intressant.

En lätt generad George checks out for this time.

Jag ligger här på soffan och är allmänt nöjd med tillvaron. Håkan strömar genom hörlurarna via Spotify och en utmärkt trådlös uppkoppling. Jag har absolut inga åttaganden. Jag kan sova i fyra timmar utan att behöva tänka på konsekvenserna. Jag kan ligga och titta på sex avsnitt Seinfeld i rad utan en beklämmande känsla av att jag egentligen borde uträtta något vettigt. Jag kan äta vad jag vill utan att fundera en andra gång. Eller... jag funderar inte en andra gång, även om jag kanske emellanåt borde göra det. Fysiskt sett lär jag stega några år bakåt detta år.

Igår kväll var jag på bio för första gången här i Argentina. På onsdagar kostar en biobiljett halva ordinarie priset. Det innebär alltså nio pesos eller knappt arton kronor. Det är helt jävla grymt och jag ska inte klaga, det ska jag inte. Men i och med att min biljett kostade nio pesos innebar alla utgifter över nio pesos att jag ökade min besökskostnad med 100 procent. Eftersom jag varken har helikopter eller är någonstans nära Västberga avhöll jag mig därför från de många frestelserna.
          Filmen som stod högst på önskelistan för de flesta jag var på bio med var Inglorius bastards. Tyvärr, för deras del, missade vi 19.10-visningen med en kvart och nästa gick inte förrän 22.30. De andra var då redo att ge upp och vända hemåt, men jag stod på mig och sa att vad de än gjorde tänkte jag gå på bio. Det slutade med att alla stannade och såg filmen Julie & Julia. Jag kände dem inte tillräckligt bra för att vara hånfull. I det tysta knöt jag ändå näven i jackfickan. George's way or the highway.

Nu skulle jag, när vi ändå är inne på ämnet bio, vilja ponera en tanke som flera gånger rört sig i mitt huvud. Vissa tycker att det är väldigt pinsamt och nästan tragiskt när man går på bio själv. Som om det är ett bevis på vilken brist på vänner man har. Någon sorts bekräftelse. Man har tvingats sjunka så lågt att man spenderar pengar på ett biobesök utan ens ett sällskap. Jag är inte alls av den åsikten. Det är faktiskt ganska befriande att gå på bio ensam. Det är ungefär som att köpa kläder själv. Alla har saker de föredrar, vill titta på, göra. Ju fler personer man är, desto fler åsikter och viljor finns det att ta hänsyn till. Som exempel kan vi ta filmens slut. Många gånger när jag är på bio med andra så, så fort eftertexterna börjat rulla, måste de skynda sig ut ur salongen. What's the rush guys? Man får känslan av att man sitter på ett flygplan som precis åkt in vid gaten. Även om säkerhetsbälteslampan fortfarande lyser har folk börjat stressa med handbagage och en bra position inför avstigning. Ingen verkar inse att alla kommer fastna vid bagagebandet i vilket fall som helst.
         Åter till gårdagens biobesök så kan jag säga att fenomenet var detsamma där. Jag kände ju som sagt inte sällskapet tillräckligt bra för att uttrycka mina åsikter kring detta. Istället fick jag snällt foga mig för flocken och frustrerad lämna salongen någon sekund efter slutet. Jag tror det här är ett av de främsta skälen till att jag uppskattar att gå på bio själv. Varje film ger mig intryck och känslor. Även om de kanske är lite artificiellt framkallade så kommer de. Jag skulle aldrig få en grop i halsen och blanka ögon i vardagslivet. Men i en biosalongsdunkel kan nästan vilken sorgligare scen få min röst att darra. Den känslan vill jag spara på i några ögonblick istället för att handlöst kasta mig tillbaka in i mitt riktigt liv. Att för en stund få känna på att vara någon annan. Det är allt jag begär av mina biosällskap.
          Jag vill inte framställa mig som en fientlig och obehaglig biobesökare. Kom bara ihåg nästa gång jag gör er sällskap till SF att inte skynda ut efter filmens slut.

Jag kunde inte låta bli att spamma med ytterligare ett inlägg. Jag har inte tråkigt, bara mycket jag vill visa. Oroa er inte. Det rör sig om en bild och lite associationer, inget mer.

Det finns ett brödmärke här som heter Fargo. Vissa kanske inte reagerar på detta namn. Men för alla som någon gång skådat bröderna Cohen's verk med bland andra Peter Stormare känns nog namnet lite märkligt. Bröd och Fargo är ju väldigt far apart om man säger så. Jag skulle gärna vilja ha storyn bakom hur brödet fick det namnet. Det måste ju ha varit före filmen kom. I annat fall bör man fråga sig både en och två gånger: Hur tänkte de där?

 

Idag har varit ett vakum efter helgens festande. Inte minst i klassrummet som ekade halvtomt imorse. Dagen flöt på i mer svenskt skolmanér med en håltimme, två lektioner med filmvisning och en föreläsning. Mycket mer finns inte att tillägga.
          Istället för att tråka ut er med un lång utläggning om något mindre intressant tänkte jag att jag kunde langa lite bilder från helgen. Eftersom det uttryckts viss oklarhet bland kommentarerna både gällande vad/vem och hur artistiskt väl utförd paint-bilden var, kanske det ändå är befogat med lite riktiga nude pics. Nej nej, lugna er. Ni ska inte utsättas för grafisk terror. Bara lite upskirts och blottad hud.



Jag kanske inte konkurrerar med de bästa. Men är det inte en ganska intensiv röd färg jag ändå uppnått? Pratar vi krabba... eller vågar vi ge oss på en jämförelse med tomat och ros!? Märk även den svaga men härliga randen på låret. Summan av allt detta är i alla fall att min hud nu innehar åtskilliga grader av bränna och därmed även åtskilliga nyanser rosa.



Utsikt från framsidan av huset ut över Carlos Paz



Inne i Carlos Paz. Det är med suspekta blickar det gamla paret till vänster blickar in i mobilkameran. Ser jag verkligen så farlig ut?

Klockan var alltså långt skriden efter tolv. Mina förhoppningar om ordentligt med sömn innan morgondagens avfärd dog snabbt i takt med att klockan tickade på. Runt 03:00 kunde jag färdigpackad och dödstrött krypa in under tecket. Fyra timmar senare steg jag upp igen.

Klockan var knappt åtta när hela sjätte (sista) årskursen begav sig av upp mot de närliggande Sierrabergen för två dagars campingresa. Det är en vanlig tradition här att årskurser eller klasser åker på campamientos som det heter på spanska. Det är inte camping i form av tältande och spritkök. Men nog så enkla förhållanden är det ändå. Okej vi talar inte Fiambalá och jävla grotta till sovplats. Den enda svenska parallellen jag kan göra är klassresan som många klasser gör i femman. Med andra ord var det inte vilken utflykt som helst som vi gjorde.

När vi anlände till vad som verkade var slutdestionationen informerades det om att det nu väntade oss två timmar och tolv kilometers vandring upp i bergen. De hade nämnt detta innan. Tyvärr var jag inte allt för insatt i hur vädret skulle bli och insåg omgående att min jacka och tjocktröja inte var till stor användning i den 25 grader stekande solen. Under den långa pormenaden som både bar upp och ner, genom hagar och genom taggtrådsstängsel underhöll jag mig en hel del. Det var ofrånkomlig att kommentera på den kopiösa mängd hästbajs som fanns under hela vägen. Marken var bokstavlingen täckt i kokor av hästbajs. Som tur var var de flesta uttorkade och stank därmed ingenting.

Utmattade och hungriga kom vi mycket riktigt två timmar senare fram till vad som ändå var slutdestinationen. Det var med glädje jag såg fram emot den analkande lunchen. Det hade utlovats hamburgare. Tyvärr blev lunchen inte lika fridfull och njutbar som jag hade hoppats på. Även om vi alla svalt för stunden tyckte jag det bestiala beteende vissa uppvisade när hamburgarna bars ut inte riktigt var representabelt. Jag har märkt att personer här, och i synnerhet killar, överlag överger mycket av sin självvärdighet i utbyte mot en bit godis eller mat när de är hungriga. De verkar ännu inte inse att de borde värdera lite självrespekt högre en majonäs på hamburgaren. Nåja, jag åt mina två hamburgare sofistikerat med både värdigheten och hungern i behåll. Jag hämtade även vatten i en kopp från köket istället för att som alla andra gemensamt dricka från de tre kannorna med vatten som stod på bordet. Tre kannor vatten/typ 100 ungdomar=mycket man inte vill dricka. Ibland förvånas jag inte av att svininfluensan fick ett sådant utbrott här. Det är ju emellanåt helt avsaknad av kunskap kring bakteriespridning.

Det finns egentligen inte mycket mer att säga om övernattningen. Vi gjorde det vanliga liksom, lekar, sång kring en tom eldstad (eftersom det var eldningsförbud där vi var) och bad i det närliggande vattenfallet med sjö. En lite märklig episod var när vi skulle gå till sängs natten till tisdag. Åter en gång var vi killar tvungna att finna oss i att vi hade dragit nitlotten när det kom till sovställe. Halv döda vandrade vi iväg i mörkret för att avverka den knappa kilometern till stugan där vi skulle sova. Väl framme gjorde alla sig redo för läggning. Lättad tänkte jag att jag trots allt kanske skulle slippa två timmars skratt och stök som det annars alltid blir när många ska sova ihop. Det höll i sig till den andra gruppen kom. Vi hade tydligen bara varit första skeppningen elever. Så när andra gruppen mer eller mindre invaderade sovsalen blev det ett sjuhelvetes liv. Skrik, flygande kuddar och stänkande vatten pågick samtidigt. Jag kände mig ändå ganska säker med mitt val av sovplats, längst inne i det bortre hörnet. Sjukast av alla bus de hittade på var när en kille höll en tändare framför en alla killen rumpa medan han pruttade. Det var en ganska skräckinjagande upplevelse jag ogärna upplever igen. De upplevde den dock gärna flera gången om och fortsatte med påhittet.

Nu måste jag lägga mig. Klockan är snart halv ett och om sju timmar börjar skolan. Jag vill gärna sova lite före dess. Jag har noterat att jag sover väldigt mycket mindre på nätterna här än hemma. Däremot väger jag upp detta genom några timmars sömn på eftermiddagen. Men de senaste dagarna har det inte funnits möjlighet till någon sådan extrasömn och jag går därför på sparlåga för att konservera så mycket av de krafter jag har kvar som möjligt.

Por fin listo.
Un beso a ustedes

Utan mycket till krafter i behåll lägger jag mig nu ner på soffan i vardagsrummet för att, så gott det går och är möjligt, med ansträngning skriva en sammanfattning av de senaste typ fem dagarna. Och hijos, jag är rädd för att ni under året kommer att behöva vänja er vid sådant här inkonsekvent beteende från min sida. Först har vi en fem dagars resa till Buenos Aires i början av oktober och den 21 oktober bär det iväg på en 17 dagar lång resa till södra Argentina. Patagonien  och Eldslandet i all ära, men WiFi är något jag betvivlar att det finns mycket av där nere. Eller så har jag väldig tur och får åter en gång kontakt med mitt hemnätverk i Sverige. Men i tron om att sådan tur inte kommer infinna sig kan jag säga att jag får se vad denna blogg blir av under de två och en halv veckorna.

I frånvaro av ett sammanknutet järnvägsnätverk eller pengar för att köpa flygbiljetter till alla skulle vi ta bussen till Fiambalá. Jag vet inte om ni minns och jag vet inte ens om jag minns vad jag på förhand skrivit om denna helg. Jag skulle alltså åka på min första stora sammankomst med Rotary. Den ägde rum i Fiambalá, en stad mitt i öknen i västra Argentina. Eller ja, nu i efterhand kan jag väl fastställa att Fiambalá mer borde ses som by eller en samling hus. Kanske var det mer påtagligt hur litet det var när man hade öken och berg som omringade hela stället.
          Innan avresa hade jag frågat runt om hur lång tid resan skulle ta. Vi lämnade Córdoba klockan nio på fredag kväll så jag antog att det rörde sig om en resa tillräckligt lång för att förbruka en hel natt. Svaren var jävligt spridda och sträckte sig från sju till tolv timmar. Med tanke på att Ekman Buss ganska exakt på halvtimmen kunde kalkulera restiden till och från Chamonix i Frankrike, tyckte jag det var lite svagt att en sådan här "kortis"resa tydligen var så svår att uppskatta tidsmässigt. Nu förstår jag dock varför. Från Chamonix rullade vi fram i 110 km/h på Autobahn, här kringlade bussen runt på 40-vägar mer eller mindre halva resan. 
         
Vid ankomst med plågsam trötthet släpptes flickorna av vid sitt hotell först. I ovisshet hölls vi pojkar kvar på bussen. Någon halvtimme senare återvände den stora gruppen flickor, utan bagage men desto missnöjdare. Deras hotell hade inte riktigt bemött förväntningarna. Men om de bara hade vetat vad som väntade oss, då hade de skjutit fyrverkerier och dansat runt julgran... Eller ja, skjutit fyrverkerier och varit glada i alla fall. Vi pojkar deporterades i en byggnad av okänd art. Den bestod av fyra rum varav ett stort i mitten. Alla väggar var kala och i de tre sovsalarna fanns endast obäddade våningssängar i metall. Okej okej, tänkte jag. Vi checkar inte in på Grand men det är väl dugligt. Det var även så ända tills det framgick att byggnaden saknade värme, vatten och toapapper. Efter kanske mat och möjligtvis mobiltäckning är ju toapapper typ den viktigaste förnödenheten. Till råga på deta saknade vi alltså även DE viktigaste elementen, vatten och värme. Saker förbättrades något när ett paket toapapper införskaffats och åtminstone kallvattnet återvänt i kranarna. Värmen fick vi tillförlita oss på vår egen cellandning.

Typ hela staden samlades för att ge oss utbytesstundet ett varmt välkomnade. Det höll sig varmt och trevligt i någon timme. Sedan blev talen, gratulationerna, utdelningarna av diverse saker och vår frukost bestående av brödbitar och mate (vilket är typ som osötat grönt te) lite utdraget. Det var ändå ganska underhållande när ett synnerligen avancerat och byrokratiskt välkomsttal skulle simultanöversättas till engelska. Jag tvingades titta ner och tänka på något sorgligt när tystnaden infann sig på torget och det ända som hördes var den obekväma översättarens stammande försök till att finna ord på engelska för det han nyss hört på spanska. Jag ville ogärna bryta den tystnaden genom att fnissa.
          Mycket av tiden tillbringade vi på Fiambalás, förmodar jag, enda skola. Där gavs det ut massa förmaningar och information om diverse saker. Vi åt även i deras stora aula. Maten ar emellanåt ganska suspekt. jag hänvisar er alla till Facebook för bilder på det vi fick äta. På Facebook kan ni för övrigt finna bilder från denna resa. Jag tror jag i framtiden kommer publicera större mängder bilder på Facebook för er att se. Det blir fler bilder för er och desto mindre jobb för mig. Win win heter det.

På lördag eftermiddag tog vi bussar rakt ut i öknen. Vi skulle besöka de berömda varmvattenkällorna som finns i bergen utanför Fiambalá. Källorna var helt fantastiska. Känslan av att kunna stiga ner i vatten som naturligt var ändå upp till 50 grader varmt var väldigt märklig. Otroligt uppskattad utflykt från min sida. Mindre märkligt och mindre uppskattat var det oväntade motorstoppet som bussen gjorde efter någon halvtimmes färd. Jag har sagt det, men det tåls att säga igen; mycket här i Argentina är avsevärt mycket krångligare och tar hemskt mycket mer tid.

Även om diverse saker i Fiambalá inklusive stället i sig självt var åt det sämre hållet var resan i sin helhet lyckad. Det var jättekul att träffa alla de andra utbytesstudenterna och äntligen kunna prata på obehindrat med människor. Visst har jag Rafael här som pratar bra engelska, men vi håller oss ändå för det mesta till spanska. Redan idag träffade jag några av de utbytessudenterna jag mötte i Fiambalá. Jag tror jag överlag mest gillade att umgås med amerikanerna. Tyskarna, som nog var flest, höll sig mycket för sig själva och stängde effektivt ute resten genom att konversera på tyska. Minst gillade jag en killen från Holland. Han var okej som person men väldigt påfrestande att vara med. Han tog hela tiden saker och gömde dem som "skämt". Där kan vi räkna in mina skor vilket tvingade mig att vandra runt i okänd ägares flip-flops hela söndagen. Mer oskönt är att han är en av få som bor i Córdoba City. Ytterligare en sak om honom är att han stöter på ungefär allt som rör sig med en majoritet av östrogen i kroppen. Varje gång han sa hej till en tjej uppföljde han hälsningen med en smekning på armen, en kittling i nacken eller något. På resan hem tyckte jag han nådde botten när han satte sig bredvid en stackars ungersk tjej utan mycket till engelska och spanska. Hon hade sovit med Ipod-hörlurar, men han ryckte bryskt ut ena hörluren och satte in i sitt öra samtidigt som han landade handen på hennes lår. När hon besvärat tittar bort och säger något om att sova börjar han kittla henne på låret med handen. Som tur var fann han något mer tillgängligt i nästa moment för han lämnade henne ifred, men faktum kvartstår att han i det närmsta taffsade på henne. Självgod och med dålig självinsikt är han också. Han berättade för mig att han hade tagit med 24 kondomer till Fiambalá-helgen. Han kom nog inte närmre att använda dem än att öppna en förpackning och inse sitt nederlag.

Vi återkom till Córdoba klockan 02:00 måndag morgon. Därifrån kan ni läsa i nästa inlägg. Jag vill ge er villfarelsen om att det här inlägget egentligen inte var så långt. Därför skriver jag vidare i inlägg nummer två. Jag hoppas ni läst i kronologisk ordning och inte direkt från toppen och ner.

Glöm allt. Glöm tjejer och killar, glöm jämlikhet, glöm att alla ska ta del i spelet, glöm passningar. Men glöm inte bort var jag är. I Argentina.

Gymnastik på Colegio Jesús María i Córdoba, Argentina är inte i närheten av vad vi känner som gymnastik. I hopp om att ni glömt allt jag bad er om börjar jag berätta.
          På dammiga försök till gräsplaner utspelade sig dagens lektion. Jag tror skådeplatsen för lektionen var den mest testosteronkocentrerade hittills i Argentina. Emellanåt tar pojkarna i klassen mig tillbaka till åttan då det roligaste man kunde göra var böghögar, spottkrig och lekar med smärta som utgång. Idag fungerade "gräsplanens" många småstenar utmärkt som medel för lekarna. Flickorna avskiljdes snabbt för oss när det annonserades att det den första timmen erbjöds dans i aulan. När alla flickor samt en, två skygga pojkar dragit sig undan började vår gymnastiklärare ironiskt påminna oss om vad som fanns att tillgå i aulan. Flera manschauvinistiska, homofobiska skämt "grabbarna" sinsemellan senare drog vår lektion igång. Först kommenderades vi att löpa några varv runt planen. När den korta stretchingen, som utgjordes av att försöka nå foten med rakt ben i några sekunder, var över skulle lagen delas in. Här kom kanske den största överaskningen för dagen. Gymnastikläraren kallade fram två killar ur min klass (som senare visade sig vara bland de märkbart bästa). Sedan inleddes uppdrag segregering. De två framkallade turades om att välja en spelare i taget. Det var mer än uppenbart vilka som gick först och vilka som gick sist. Själv brydde jag mig inte så mycket om huruvida jag skulle bli vald i början eller slutet. Jag förstod ju att som nykomling var jag lite av ett wild card. Jag hamnade väl någonstans i mitten vilket gjorde mig ganska anonym. När någon ropar ut "sisten som nuddar ribban står" på spanska triggas inte samma instintiktiva accelerande rörelse som inetsats i hjärnan efter otaliga år av spel på skolgården. Till följd av detta fick jag börja med att stå i mål. Fast det var nog en ganska tacksam början på lektionen. Jag gjorde några ingripanden och kunde sedan följa matchen från min avlägsna position i målet.
          Spelet skiljde sig markant från hur vi spelar i Sverige. Det som vi skulle kalla "egotrippande" är kärnan i lagets rörelse. Svepande krosspassningar blev lösningen på mina bristande kunskaper i dribblingar. För de fyra som blev över i uttagningen väntade förnedrande dribbelövningar på sidan av planen medan vi andra spelade match. Efter någon kvarts spel delades de två lagen in i fyra mindre som under resten av lektionen varvades med att mötas. Jag låter åter en gång upprepa att passningarna uteblev. På sina håll kunde tendenser till Messi eller Zlatan ses men huvudsakligen var spelet ganska trångt och att spela på ytorna var det inte tal om.
          Min insats då? Tja... jag kan väl erkänna att jag ofta lider av svårigheter att bibehålla en objekt syn av mig själv, men jag anser ändå att jag ärligt uppträdde godkänt. Utan att begå några grövre misstag men heller utan att spela särskilt framträdande tog jag priset som planens Petter Hansson. 
          Jag har insett att efter mina fem år av spanskastudier så har den mest värdefulla kunskapen jag haft här nere varit de tio åren jag spelade fotboll samt mitt generella intresse för fotboll. Det där om att Argentina är ett fotbollsgalet land är snarast en underdrift. Nedan faller två exempel på detta.



Utanför vårt klassrumsfönster svävade hela dagen idag Talleres-flaggor. Anledning: Ingen.



Jag undrar vilket som är svenska landslagets officiella vatten? Hör av er om ni ser något på baksidan av en Loka.

Som en liten parentes så här i slutet skulle jag vilja berätta om en cool sak en kille, Rubio, sa idag på historielektionen. Läraren föreläste om Sydamerikas politiska historia under 1900-talet. Oundvikligen talade hon en hel del om Che Guevara (jag antar presentation av denne inte är befogad). Che, som egentligen hette Ernesto, växte upp i Alta Gracia, en stad trettio minuter från Córdoba. När han fördes på tal för första gången under lektionen räckte Rubio upp handen. Han berättade att hans morfar gått i samma klass och känt Che som liten. Jag vet inte vad ni tycker, men någon otroligt avlägsen nästintill myt blev då med ens så mycket mer levande.